Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gitisa synpunkten, hvilken val icke var fremmande för Kant och Ficbte,
men A andra sidan icke af dem togs till utgångspunkt Derföre träffas
de af den mot Fransmännen riktade anrofirkningen, att de försökte
bygga en menniskoverld på egen hand. Detta försök lyckas icke,
utån man måste återgå till försynen för att komma till ratta med
problemet för menniskans historia, bvsrs lösning dermed år förflyttad
inom det oandliga sjelft. Historiens problem sålunda fattadt
sammanfaller med religionens och filosofiens. Väl hade Fichte i sin sednare
åsigt tagit eo religiös utgångspunkt, men med större fullstlndighet har
först Scbelling gjort försöket att ur det Öfver alla motsatser höjda
absoluta förklara så val allt annat, som mensklighetens historia.
Hflr-med flr mensklighetens beroende af Gud erkflndt, och frågan blifver
då huru man dermed skall kunna förena menniskans fribet. Hör
uppstår således frågan om en förmedlad eller meddelad frihet, hvilken
enligt Geijer ar ett hufvudbegrepp i all filosofi och af vflsentlig vigt
för uppfattningen af problemet för menniskans historia. Schelling
antager, »att de skapade intelligenserna just genom den i dem satta
friheten ega en möjlighet till osflmja med Gud», och just i denna
möjlighet, samt å andra sidan i möjligheten af en fri sfl ro ja med Gud,
finner Schelling historiens hufvudidé. Historien handlar således om
menniskans affall från Gud ocb hennes försoning med Honom.
Svårigheten att göra reda för det gudomliga, hvilket skulle vara den
Öfver alla motsatser böjda enheten, framträder så val bos Scbelling sjelf
som hos de från honom utgångna riktningar, hvilka antaga sig vara
i omedelbar besittning af denna enhet. Det var Hegel, som
utvecklade den negativa sidan i Schellings lära genom att uppvisa
nödvändigheten för tanken att icke stadna vid något omedelbart gifvet, utån
gå utöfver allt sådant och söka grunden till existensen. Genom denna
sin natur ar tanken böjd öfver all motsats mellan subjekt och objekt,
mellan intelligens och natur, vid hvilken motsata den Schellingska
åsigten hade stadnaL Höraf föranleddes Hegel till sitt försök att ur
den vena tanken förklara verldsproceasen. Det ar den rena tanken,
som sätter sin egen motsats och försonar honom med sig sjelf genom
att i honom igenkänna sig sjelf. Genom denna verldsprooess, som
fortgår enligt nödvändiga lagar, skall ock menniskan och hennes
historia förklaras. En sådan panteistisk verldsförklåring kan dock aldrig
komma till en verklig person, emedan hon utgår från det opersonliga.
Den Hegelska panteismens verldsbistoriska betydelse ligger dels deri,
att hon visat det vara omöjligt att mot tanken såsom egande lika
dignitet med honom satta något yttre eller någon annan motsats 8n
tanke, dels deri, att ban gjort slut på anspråket att vara i omedelbar
besittning af det absoluta genom att uppvisa tankens fråga om
existensens grund såsom oafvislig. Det sednare förer tillbaka till fribeten,
som ftr sin egen grund, såsom det enda, hvari tanken kan finna
tillfredsställelse. Från det förra ledes man till den insigten, att då
tanken icke kan stadna vid ett commercium, utån förutsätter ett annat,
så kan detta andra icke vara ett objekt, utån det måste vara ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
