Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
äfven beteckna personlighetsmedvetandets förnämsta utvecklingsgrader.
Dessa trenne former äro polyteismen, den sinnliga religionsformen, den
Judiska monoteismen, inom hvilken det sinnliga och det andliga träda
såsom kontradiktion emot hvarandra, och christendomen, som är den
andliga religionen, frihetens och kärlekens religion, »samt just derföre
ock är den, som först positivt utvecklat monoteismen, alldenstund
endast mellan ^ fria väsenden ett personligt förhållande och en verklig
kärlek kan ega rum.» I öfverensstämmelse med sin åsigt, att
uppenbarelsen är en erfarenhet, som menniskan skall både i teoretiskt
och praktiskt afseende allt fullständigare tillegna sig, antager Geijer
en fortgående utveckling inom den christna kyrkan. Såsom
utgångspunkt för framställningen af denna utvecklings perioder gifver han
en karakteristik af den primitiva christendomens hufvudformer, den
Petreiska, Paulinska och Johanneiska, af hvilka han anser den första
förebåda katolicismen, den andra protestantismen och don tredje den
Öfver både katolicism och protestantism höjda form af christendomen,
som är framtidens religion.
Hiifvudafsigten med dessa föreläsningar är personlighetsprincipens
uppvisande och användning på historien. Vi tveka icke att erkänna
det hufvudsakliga målet vara vunnet. Vi mena härmed först och
frärristjrt att Geijer från många synpunkter på ett Öfvertygande sätt
visat, att hvarken personligheten öfverhufvud kan förklaras, om man
icke; tager henne till utgångspunkt, icke heller en flerhet af personer,
om man icke antager denna vara ursprunglig. Häraf följer, hvad som
äfven genom andra bevis är ådagalagdt, att äfven menniskan, ehuru
hon har en utveckling i tiden, dock såsom person måste ega ett evigt
lif, och att hon följaktligen, så vida hon är af Gud beroende, måste
tänkas såsom icke endast varande genom Honom, utån äfven såsom
ursprungligen och evigt varande i Honom, utom hvilken intet evigt
lif finnes. Endast härigenom kan en relativ sjelfständighet eller
enligt Geijers språkbruk en meddelad frihet förklaras. Genom att sätta
de andliga personerna i Gud har Geijer frigjort sig från den atomism
och egoism, hvartill det abstrSkta och negativa begreppet om friheten
förer, samt beredt sig möjligheten att antaga en verklig och innerlig
ömsesidighet mellan de särskilda menskliga personerna. Vidare finna
vi Geijers med utredningen af personligbetsbegreppet nära
sammanhängande lära om erfarenhetens betydelse lika riktig som för både
filosofi och historia vigtig. Slutligen anse vi det allmänna begrepp om
menniskans historia, som Geijer ined hjelp af sin lära om
personligheten och om erfarenheten uppställt, visa sig vara tillfredsställande
derigenom, att det verkligen övervinner de båda angifna svårigheter-*
na, nemligen att antingen fatta historien fatalistiskt eller ock i henne
se en följd af rent tillfälliga händelser. Möjligheten af båda
svårigheternas öfvervinnande beror hufvudsakligen på fasthållandet deraf, att
historien är menniskans. Detta vill å ena sidan säga, att den
menskliga utvecklingen hvarken, såsom Hegel antagit, är Guds egen
utveckling, ej heller kan åstadkomma någon förändring i det gudomliga, der,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
