Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
III.
Det mest framstående af allt det goda, som nyligen
lefde uti vår så mycket saknade Lovén, var hans stränga
och outtröttliga sjelfkritik, hans oaflåtliga förfullkomnande af
allt arbete, som han hade under händer. Allt, hvad vi af
honom ega i skrift, bär omisskänliga spår af den oändliga
slipning och uppfilning och glättning, af hvilka han var
mäktig. Det, som vid första påseendet ser minst ut att vara
genomstuderadt och utarbetadt, det, som synes hafva
tillkommit alldeles af sig sjelft och nästan hafva härflutit ur
en ofrivillig alstringsdrift, är just det, som han fejat längst
och mest. Genom användande af den yttersta konst fick
det, som han skref, just denna anstrykning af naturlighet
och sjelfgifvenhet. Så är förhållandet med hans
öfver-sättningar från Dante, Gamoöns och Moore, med hans egna
skaldestycken; ja, till och med hans yppaste arbete,
”Folk-lifvet i Skytts Härad”, jäfvar icke sitt ursprung från samma
arbetssätt. Ingen må dock tro, att Lovén var en af dessa
ömkliga författare, som i sitt anletes svett rufva på
tanke-embryoner, af hvilka väl största delen sönderliggas, men
likväl en och annan lyckas tillvexa och i laga tid blifva till
en välkläckt tankekyckling. Hos Lovén, tvärtom, föddes
tankarne med en blixtlik liflighet; och ända från födseln
voro de fullrustade att träda ut i talspråket, vare sig såsom
träffande anmärkningar eller qvicka genmälen eller
öfver-tygande skäl. Men huru han än i hvardagslif eller
sam-qväm kunde gifva tankarne lösa tyglar öfver orden, fjettrade
han sina tankar, då det gällde att nedskrifva dem, uti de
starkaste bojor. De fingo då icke lof att skena åstad i täck
ysterhet, såsom de voro vana. Der satt vid tömmen en
man, som förenade de så sällan hopparade egenskaperna af
sprittande liflighet och beräknande klokhet. Han tvang de
starka men otamda tankar att stå stilla och att underkasta
sig den strängaste formtukt. De lärde sig ock småningom,
fastän ofta efter många och mödosamma öfningar, att lystra
till de stilistiska befälsorden. Väl måste under en lång tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
