Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sta mål. Målet är för den, som går på vägen, ännu ett ideal. Men
just det idealet är det, som skapar den oro, som, i motsats till det
plastiska lugnet hos dem, hvilka, i okunnighet om det egentliga
målet, antändt all sin kraft på prydandet af en station på vägen,
möjligen blott gör intrycket af ett oskönt virrvarr. — Och för öfrigt är
det icke så farligt med den bristande harmonien. All äkta harmoni
kan dock blott komma inifrån. Målarekonstens mästare kände det
väl. Harmonien lyser såsom redan vunnen inre salighet ofta klarare
fram ur den lidande martyrens öga än ur den blicklöse helleniske
gudens »fulländade gestalt.» Härtill kommer, att den beprisade
harmonien i antiken egentligen blott duger att se på afstånd. Ty låtom
oss ej stanna vid språket och skulpturen, utan träda närmare. Låtom
oss se t. e. greken i hans hem, romaren i provinserna. Det grekiska
familjelifvet, det romerska finansväsendet, slafeländet m. m. höra väl
de ock till föremålen för antikens studium. Kunna vi nu anse den
vetenskap, som den mest idealiserande af alla, i hvilkeo hvarje steg
framåt i grundligt studium förtager en del af det idealistiska skimret
kring bans föremål?
Men, höra vi invändas, här afses nu ej det djupare studiet, utan
allmänbildningen, och hon hinner vanligeD ej längre och beböfver ej
tränga djupare, än att antiken för henne behåller all sin glans; fråga
är dessutom ej om det sedliga och religiösa, utan om det esthetiska,
och konstens lager vill väl dock ingen söka rycka från antikens clas-
sici. Visserligen icke. Frågan blir då endast om, bvad rol denna
bör spela i vår högre allmänbildning. Att denna rol kan vara vigtig,
nekas icke. Men får hon äfven vara den förnämsta? — At ädlare
sinnen, hvilkas bildning redan hvilar fast på religiös grund, åt själar,
hvilkas religiositet, fosterlandskänsla och sedlighet redan äro, menskligt
att tala, fasta, åt sådana karakterer kan den esthetiska och klassiska
bildningen gifva ett visst smakens och möjligen äfven den finare
taktens plus. Men intet vidare. Någon verklig »humanitet» förmår icke
hon ensam skapa. En viss den esthetiska säkerhetens politur kan bon
måhända gifva och sålunda bidraga till skapandet af »fulländade
gent-lemen.» Men finnes ingen kärna i det polerade skalet, så blir den
klassiska bildningen intet annat än ett något finare —
njutningsmedel. Visserligen kunna alla vetenskaper uppfattas och bedrifvas så
abstrakt theoretiskt, att sysselsättningen med dem ej lemnar ringaste
frukt för den verkliga bildningen i sant human mening. Men
veten-fikaper sådana som theologien, filosofien, samtidens historia,
nationalekonomien, ja statistiken (t. ex. den kriminela), juridiken, erbjuda så
ständiga anknytningspunkter till områdena för den sedliga
verksamheten, att de åtminstone icke genom sjelfva sitt innehåll föra från det
praktiska lifvet, menniskans högsta. Anlikstudiet deremot innebär just
genom denna afskildhet från stundens interessen, som dess beundrare
prisa, en stark frestelse till ett blott och bart theoretiskt frossande,
en total politisk indifierentism, bristande interesse för tidens lust och
nöd, m. e. o. en andlig epikureism med sitt vanliga bihang, detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
