Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förnäma odi profanum vulgus, som, visst icke till deras fördel, ej s9llan
utmärker den klassiska och esthetiska bildningens beati possidentes.
Exempla sunt odiosa. Men store män tåla vid att sk9rskådas, och vi
torde derföre få anföra ett exempel såsom upplysande, hvad vi mena.
Vi vilja nu ej tala om Göthe. Hans förhållande till franska
revolutionen och befrielsekriget 9r allmänt kändt och ofta jemfördt med t.
ex. Schillers och Fichtes. Men vi vilja berätta om tvenne klassiske
filologer ex professo — W. v. Humboldt och B. G. Niebuhr. Båda
foro till Rom, för att på ort och ställe studera sntiken. Men
tref-naden derstädes blef högst olika. Den förre tillbragte der flera år af
odelad njutning, med hela sin själ nästan uteslutande hängifven åt
forntidens stora minnen och studiet af de dyrbara konstlemningarne,
en njutning och ett studium, hvilka — anmärkte han i bref till Göthe
— voro så mycket renare och mera oblandade, som man här helt och
hållet kunde hängifva sig åt dem, utan att störas af den moderna
civilisationen, ty det påfliga Rom är lyckligtvis i det uslaste tillstånd,
så att det herliga förflutna framstår i så mycket renare glans.
Niebuhr åter kunde i Rom af djupt missmod öfver den uselhet, som
rådde kring honom, den lumpna styrelsen, den sjunkna
folkkarakte-ren, ej vinna tillräcklig sinnesro och trefnad för theoretiska och
esthetiska studier. Utan tvifvel utvisade detta en brist hos den i antiken
dock så grundlärde mannen att för de herliga minnena ej kunna
glömma »ögonblicket.» Nero hade deremot en stor förmåga att glömma
sitt »ögonblick» för sine classici, och derföre t9nde han på Rom, för
att rigtigt kunna sentera skönheten af någon klassisk skildring af
Tröjas brand. Vi kunna nöja oss med dessa antydningar, och man
skall dock förstå oss, om vi förklara, att den klassiska bildningen så
föga förmår att blott såsom klassisk bidraga till verkligt human
bildning, att detta omöjligt kan blifva något bufvudbevis för hennes
oumbärlighet för vår tids allmänbildning.
Då vi tala om vår tid^ mena vi tiden från hennes goda sida. Yi
tala om den lifliga missionsverksamhetens, bibelsällskapernas,
nykter-hetsföreningarnes, den filanthropiska nationalekonomiens tidehvarf, vi
tala om en tid, som offrat millioner, för att utrota slafveriet, och
som midt under kriget i fienden erkänner menniskan; vi tala om en
tid af oaflåtliga sträfvanden för politisk och religiös frihet. Låt nu ock
vara, att denna tid är en »modifikationernas och de mångfaldiga
korsningarnes tid»; så beror dock detta ej obetydligt just deraf, att
hon satt sig höga mål före, och de verkande krafterna derföre ofta
blifva henne öfvermägtiga. Men ur denna »ögonblickets brådska», ur
detta »kampens virrvarr» — såvida det är ett ondt — räddar blott
en stadig blick på de höga målen. Blott denna räddar henne från
att »sjunka tillsammans i en röra», ej »hine plastiske Skikkelser fra
Oldtiden.» Och svårt är att förstå, huru en esthetisk tid, hvars
egendomliga storhet till en ej obetydlig del berodde på tillvaron af
sådant (polytheism, slafveri, brist på familjelif, förakt för barbarerne,
saknad afsallt afseende på menskligheten o. s. v.), som det hör till
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
