Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
97 2
ROMSDALS AMT.
eine fram nm hinn, aa soleis klivra han se fram itte stokkj’a,
alt te dess at han naadde ti bergje; daa fekk han røyse se
upp-atte aa stige paa land, aa so va fruaa frelst’e den gaangjin. Men
daa lovde ho dæ, at’o skuld’ ikje fare den veiin oftare, forr der
va bygd ei skikkelig’e bru, so folk kunna fare der med fjelde aa
sleppe aa larve mæ slik ein naudadom aa slik ei stakarsheit
lenger. So vart Høgebru’naa bygd’e, aa sida veit ikje e meir te
seie. Aa den so inkje vil tru dæ, so kann han gjera so han vil.
So kann vere, d’æ berre lygn’a, aa so kann vere. d’æ sant mæ,
i vissinne sumt ta di. Dæ heve maangt hendt framma-igjonaa
vær’a.
Enn ta gamlekaraa.
(•Sprogprøve fra Volden af Anders Vassbotn.)
E trefte ’naa Gamle-Jo enu kveild han hade vore nid paa
Øyralande. Der hade han set se so forbina paa dæ elektriske
ljose, dei he’ faatt se no. E forsto, han vilde gjerne prate, aa
so sette me oss nid. «Ja dæ æ ondale du,» sa han, «me live
ti ei gala tid. Dæ æ dei vise so’ ska forstyre væra, aa no ser
dæ ut te dæ, at dæ gjenge fort mæ. Me va hjelte i mitt oppal
mæ. Me ha ei kole (tranlampe) mæ lyse paa, aa endaa vart dæ
gjort meir kveildanne daa, enn dæ no verte. Daa arbeidde me
dæ so trengdest baa’ i hus aa gar. Me sprong ikkje ’sta te
handelsmanna, om me trengde enn skopiune, aa inkje itte enn spikar
heilder. Kvennfulkja spann baa skotraaden aa anna i den
tidinne, men kva gjer dei no?
E haar væl itte, naar e kjefte fysste lampiun. Dæ va dæ
aare e va jifte, dæ. Klent mæ fiskria hade dæ vore daa ei tid,
so dæ va ei heile" plage te aa faa se lyse. Aa so va dæ noke
anna mæ, aa dæ kaun e gjerne fortelje de.»
Han staura nokre gaange i vegabara mæ stava. «Dæ va
han Sjure i Nesa; han tikte no, han va likaste karen i dei tide.
So va dæ ett aar, han va ute paa sumarsfiskje, — aa dei hade
fiska enn grand mæ — daa kom han heimatte baa’ mæ enn
lampe aa mæ noke raudmaaling i ett kvartel.
Hau ha’ endaa kjøft dæ mæ ’naa Gamle-Ryneberg i Korsa.
Raudmaalingja snika han paa stovehyttaa, aa lainpinne hekk midt
fyr glasa aa brikte, so dei saag dæ heile bygda. Dæ va 110 likso
avgjort mæ me aa hinne Serina den gongjinn, aa folkje ha 110
faatt nasinne ti dæ mæ. Men den so prøvde se, dæ va Sjurinn
paa Nesa, dæ; ho va ha vande ho Serina i dei dage.
E va ’kje høge oppi kne-e den gongjinn ; dæ va ’kje maange
so’ ha raude stovevegg aa lampe i glasa daa.
Men ho Serina va sine or’ like den gongjinn, so’ ho altid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
