Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Normalarbetsdagsrörelsens historia - I Nordamerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
t-
li
D-
le
NORMALARBETSDAGSRÖRELSENS HISTORIA. 25
Ett lands arbetarskyddslagstiftning är i regel en
följd af en arbetarrörelse och framträder vanligen som
en kompromiss af staten med den arbetande klassens
fordringar, säger en amerikansk författare på detta om-
råde, d:r W. Cave Tait, och tillägger: "Äfven nu för
tiden, då lagstiftningen på detta område fortfarande är i
full gång, äro arbetarne den egentliga drifvande kraften
1 densamma; de anvisa den beständigt nya uppgifter.
Karaktäristiskt och i viss mån särskilt utmärkande för
Amerika är, att från början intill närvarande stund hafva
arbetarnes hufvudfordran och hufvudsträfvan riktats på
förkortandet af arbetsdagen och införandet af en lag-
lig normalarbetsdag." På alla arbetarkongresser, i
alla arbetarföreningar och uti all arbetaragitation har
denna fordran spelat en hufvudroli sedan mer än 50
år tillbaka. Ursprungligen fordrade arbetarne en tio
timmars arbetsdag. Sedan det lyckats dem att nästan
öfverallt genomdrifva densamma, går deras fordran ut på
en åtta timmars normalarbetsdag. Agitationen för ar-
betstidens sänkande till tio timmar började i Massachu-
setts på 1820-talet. Då var det vanligt, att de ameri-
kanska fabriksarbetarne släpade från 9—12 timmar om
vintern och 12—16 timmar om sommaren. Arbetarne
klagade framför allt öfver att denna långa arbetstid
var förenad med outhärdligt låga löner.
Från 1830 till 1850 voro Förenta staterna skåde-
platsen för en storartad arbetarrörelse — facklig och
kooperativ. I somliga stater visade sig regeringarna
fientliga mot tiotimmarsrörelsen; talrika sträjker slutade
med arbetarnes nederlag; och intill 1850 hade denna
normalarbetsdagsrörelse haft blott en viktig framgång:
den att unionsregeringen 1840 förordnade om tiotimmars-
dagens införande i alla dess värkstäder. På 1850-talet
hade rörelsen större framgång. Flera stater gjorde tio
timmar till en laglig arbetsdag — för det fall, att
intet annat aftal träffats. Allmänna meningen bör-
jade mer och mer uttala sig för arbetarnes fordran, och
dessa fortsatte med en ytterst energisk agitation. Följ-
den var, att i början på 1860-talet var tiotimmarsdagen
allmänt öflig i samtliga industrigrenar med undantag af
nordstaternas väfnadsindustrier. (Numera gäller tiotim-
marssystemet äfven för väfnadsindustrierna.)
Verdandis småskrifter. 33. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
