Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Vasa och Peder Kansler (Sunnanväder) af A. G. Ahlqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett tecken härtill var det, att Vesterås’ domkapitel
valde honom till biskop, och att detta val vann
konung Gustafs stadfästelse.
Då Peder Kansler återvändt till Sverige, fann
han der mycket annorlunda, än han hade önskat det.
Väl var tyrannen fördrifven, men vid styrelsen satt
en man, hvilken Peder och mången med honom
ansåg för en uppkomling. Likasom detta harmade den
för några år sedan inflytelserike kansleren, så
be-dröfvade det honom, Sturarnes hängifne anhängare,
att fru Kristina Gyllenstjerna ännu hölls fången i
fiendens land, och att hennes unge son, hans egen
myndling, ej hade någon utsigt att komma till sin
faders höga magt. Såsom biskop fann mäster Peder
nya anledningar till sorg och bekymmer. Såväl
Vesterås’ domkyrka som dess biskopsgård hade under
kriget hemsökts med brand och plundring. Spåren
efter dessa olyckor hade ännu ej börjat, utplånas, då
en ny sådan drabbade, nämligen Gustaf Vasas
befallning, att man ur kyrkor och kloster skulle till
konungen lemna ej blott »rundt mynt» utan ock
mon-stranser, kalkar och andra klenoder. Huru djupt
detta påbud måste smärta den tidens andlige, är det
lätt att förstå. Ännu i dag känner man vemod vid
tanken, att alla dessa heliga käril, som vittnade om
offervillig tro under så många århundraden, runristade
fornsaker från Kristendomens första tid i Sverige vid
sidan af praktfulla alster af guldsmedernas i Köln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
