Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min logekamrat af Jo. Jo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sällan har en konstnär blifvit begåfvad med
lifligare fantasi och rikare fond af känsla än Georg
Dahlqvist.
Det var inga krokodiltårar han fälde på scenen,
när han blef rörd, det var verkliga, ärliga tårar. Hans
logekamrat Jo. Jo. har ofta kämpat mot samma
svaghet och låtit sig af sin roll hänföras till den grad,
att hela hans maskering gått förlorad genom det
ymniga tåreflödet.
Jag benämner det emellertid ur konstnärlig
synpunkt »svaghet», och jag disputerade ofta med
logekamraten Dahlqvist i detta ämne, då han kallade
sina tårar: »inspirationens högsta stadium och
konstens triumf».
»Nej, min gode broder», motsade jag, »lika
visst som att den tiggare, hvilken under gråt och
jemmer beskrifver för mig sin nöd, gör ett mindre
djupt intryck på mitt hjerta, än den, som söker
bekämpa sin smärta, men i hvars glänsande blick och
qväfda röst man tydligen spårar det inre lidandet,
lika visst gör från scenen en sådan blick och stämma,
målande den djupaste rörelse, på åskådarne ett
mäktigare intryck än tåreplasket. — Det kan ju finnas
något enstaka sällsynt fall, då författaren sjelf
af-sigtligen vill ha en sådan der gråthistoria; men som
allmän regel anser jag, att smärtan är skönare och
mera idealisk i ögats tåreglans och i en bruten röst,
som nästan storknar vid det hämmade tåreflödet, än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
