Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min logekamrat af Jo. Jo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i lössläppandet af ögonkaskader, på hvilka
företrädesvis käringarna alltid ha så riklig tillgång.»
»Käringar! Vore du inte min trogne
logekamrat, så skulle du få känna hvad en käring förmår»,
mumlade artisten, under ett godmodigt leende
knytande sina näfvar.
»Store Starkodder!» komplimenterade jag,
»hvilken vågar kalla en atlet för käring?»
I skådespelet Benvenuto Cellini, i hvilket
Dahlqvist återgaf hufvudrollen och gjorde det mästerligt,
hade han en dylik gråtscen, likväl af situationen
denna gång fullkomligt berättigad och af författaren
sjelf afsigtligen framkallad. Såsom medspelare till
konstnären och såsom Cellinis förrädiska lärjunge
bevittnade jag ofta huru den store bildhuggaren i sin
framställare funnit en af de värdigaste någon scen
kunde bjuda på. Jag hade i Paris 1852 sett
skådespelaren och bildhuggaren Melingue återgifva denna
karakter, men i mitt tycke röfvade Dahlqvist lagern
från den utmärkta franska yrkesbrodren.
När Cellini ser sig öfvergifven och förrådd af
sina båda bästa lärjungar, af hvilka han älskat den
ena med en faders hela hängifvenhet, är han inte
längre mägtig sina lidelser; den starke mannen faller
i en konvulsivisk gråt, och denna gråt återgaf Georg
Dahlqvist med en ström af verkliga tårar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
