Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min logekamrat af Jo. Jo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ja, det var hårdt när, att jag sjelf vid
anblicken af det sympatiska spelet smittats af mästarens
vekhet, ehuru jag just nu borde briljera med mitt
hånfullaste, hemliga leende. Men jag öfvervann dock
mitt deltagande och såg så illslug ut, att Elise
Hwas-ser försäkrade sig rigtigt »rysa» för mitt lömska
utseende, som genom en karakteristisk utskjutning af
underkäken och blottande af dess tandrad fick
någonting af äkta bulldogg.
Huru olika mot Dahlqvist tedde sig ej emellertid
Jenny Lind, då jag en gång i kulissen tilltalade henne
omedelbart efter den scen, när hon i »Regementets
dotter» störtar ut från sina fosterfäder och hänrycker
publiken med sin gråt och sina strömmande tårar.
»Hvart i all verlden ha tårarna tagit vägen?»
utbrast jag. »Jenny har ju inte ett spår af fuktighet
hvarken i blick eller på kind, och höll ändå på att
narra mig till tårar, liksom hela salongen.»
»Hvar .skulle tonerna få plats, om tårarna
fylde halsen?» replikerade den stora sångerskan
skalk-aktigt. »Nej, derför är man skådespelerska, för att
man skall kunna lura åskådarne.» Och härmed slog
hon mig skämtsamt i handen och lemnade mig se-,
dan åt mina betraktelser. Hon hade rätt, som
sångerska betraktad.
Sjelf har jag en gång under ett gästspel i
Göteborg, i rollen »Farbror Gabriel» experimenterat med
båda methoderna. Den ena qvällen grät jag som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
