Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ”Vae victis.” Berättelse af Sonja Kovalevsky. Med teckning af Vilhelm Behm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
har gissat ut den stora gåtan! Att göra lifvet likt
döden, att smälta ihop varandet och icke-varandet till
ett enda oupplösligt helt, så att der hvarken finnas
några skarpa gränser eller några tvära öfvergångar —
se, deri består det eviga lifvet. Det är utan slut,
derför’ att det icke har någon gräns — ingen kan
någonsin säga: ’Just nu, i detta ögonblick slutade lifvet och
började döden’.
»Se hit, beskåda mitt rike!» fortfor vintern.
Hon lät sin blick glida rundt hela den
omgif-vande skogen, och strålarne ur hennes blå ögon
öfver-göto den med ett sådant ljus, att den tycktes bli
alldeles genomskinlig. Allt —
»Från taflans gröfsta penseldrag
Till lilla minsta spindelnät — –-»*
framträdde klart och tydligt.
»Se dit!» sade vintern. »Der i det täta snåret
ligger en hel björnfamilj i sömn. Omedelbart bredvid,
i den der gamla ekens ihåliga stam har ekorren byggt
sitt näste; under mitt skydd behöfver han icke frukta
något af de roflystna grannarne. Nere vid roten af
samma ek, under det varma mosstäcket ligger ett
helt stort nystan af hopringlade ormar. Men deras
gift har nu förlorat sin kraft; de ha icke ens en tanke
på att skada någon, utan slingrade om hvarandra och
försänkta i drömmar, njuta de en sällhet, som är
oupp-hinnelig för andra jordiska varelser.
»Till och med grodan, denna Job i
skapelsekedjan, slumrar nu stilla i det frusna kärret, utan fruktan
för de talrika fiender, som annars hota hennes lif.
»Och se, hvilken massa larver och skalbaggar der
på marken! Deras starka, omättliga käkar äro nu
stilla och syssla icke längre med det eviga
förstörelsearbetet. De skada ingen, och ingen skadar dem. Ser
* Citat ur en berömd dikt af Nekrassof.
Nornan 1890.
6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
