Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tre stämningssagor. Af Hugo Samzelius - III. Jägaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bland människor. Men dig ville jag äga, ty du synes
mig fager som en dröm bland blomster vid forsen.
Så vandrade de uppför branterna hand i hand, sågo
bygden blifva liten som getingbo i slånbusken, kände
friheten strömma in i bröstet med det rena, svala
vinddraget. »Hvad heter du?» sporde flickan och
hejdade sina steg. »Nu*, sade svennen. »Och du?»
»Förr är mitt namn, vi två kunna passa godt
samman», yttrade bergakungens mö.
På fjälltoppen låg en gammal offerplats, där
gångna släkten låtit otamda djurs blod välla ner
öfver härdens slaggstenar. »Här bo vi», sade Förr.
Och så trängde de ner i grottorna, där paddor med
smaragdögon lyste vägen. »Förr har fått sig en man
med blida människoögon», fnissade de stimmande
vät-tarne. Hon hade då alltid varit en konstig tös.
»Nu vill jag visa dig våra skatter och klenoder»,
sade Förr. »Här ser du ett kostbart smycke efter
mormor min, hon var sierska. Det är en stor
kristall, en ädel sten, som afspeglar hvarje lönlig tanke,
hvarje lösligt hugskott — jag ser i den, att du ännu
håller mig kär och att ditt sinne är fullt af undran.
Bakom dessa nio reglar hänger gullharpan fastlåst vid
fjällväggen — den som hör hennes strängar ljuda,
mister minnet om fordom, och hvarje kval söfves i
hans bröst. Här ser du gyllene horn af uroxen; af
den boskapen utgjordes våra hjordar, så länge vi ännu
allmänt vågade hålla oss ofvan jord. Lyfter du ner
ett sådant horn, fylles det strax med härligt mjöd,
bryggdt på visdomsörter och dvärgagråt. Den drycken
ger lustigt sinn vid midnattstid, den vill jag bjuda dig,
innan vår fjäderlöse hane gal.» Så hukade de sig
ner och plockade i svängda ekekistor, där det gula
guldet lyste med förtrollande glans. Och kring
jägarens hals hängde hon då en tung ked såsom
fäste-gåfva — —
Nornan 1896. 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
