Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tre stämningssagor. Af Hugo Samzelius - III. Jägaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hur Nu åter kommit till stenkumlet vid
offerplatsen, mindes han knappast. Hans käraste hade i
den stora kristallen sett, att han leddes vid
berga-kungens bullrande hof och längtade ut till friheten
på fjället — mästerharpans strängaspel hade ännu
ingen makt öfver honom, ty han var en människa.
Då hade gamle drotten grufligen vredgats i sitt sinn,
fäst kronan af råguld och brutna månstrålar öfver
sina hvita lockar samt lyst Nu i bann. Huru han
förfogat sig dädan? Jo, alla vättarne hade sjungit
besvärjelser, fjället hade skälft som när åskan gick,
dagern hade lyst in genom en remna — och nu var
han här. Hade ej kedens snärjande länkar hängt
kvar kring hans hals, skulle han dock varit frestad att
hålla det hela för en dröm. Den keden ville Förr
låta honom bevara, ty genom den kunde han åter
råka henne, om längtan blefve honom för stark.
Så ströfvade han ut på vidden och njöt af den
ljufliga, lätta luften, af tystnadens och ensamhetens
underliga harpotoner. En örn kom flygande, den föll
för hans lod och gaf sin längsta vingpenna till
prydnad åt hans lufva. För två vildrenar kröp han inom
håll och fällde dem med säkra skott bakom bogbladet.
Deras blod drack han för att mätta sig, och så var
han sig själf som fordom. Och hans bröst vidgades,
när näsborrarne insöpo köttets starka, råa doft.
En bäck rann fram ur en sommardrifva. Där
sköljde han gommen med det porlande, iskalla vattnet
och lade sig ner på ljungen att hvila. Då kom
saknaden öfver honom med sällsam styrka, hjärtat
klappade vildt och halsen blef sträf som af fjällsyrans
blad. Hvi hade han väl lämnat henne, den ljufva,
stolta, som för kärleks skull gifvit sig åt honom hel
och hållen. Det var ju henne han äktat vid
gull-harpans klang och pysslingarnes underliga kväden —
hvad kommo väl de andra honom vid? Hvarför hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
