Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En annans ur. Berättelse af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
räcklig att slita lifvets och vänskapens fostbrödraband!
Vänskapen är då intet annat än ett provisorium, slut
när kvinnan kommer, en vestibul, som man går
igenom för att komma in i våningen? Men hvarför då
så många ord och så många ceremonier?
Och jag öfverraskar mig själf med att framför de
andäktigt lyssnande guldfiskarna hålla ett litet
afskeds-tal till den käraste af min ungdoms vänner, som jag
stackars utblottade djäfvul nu också gått och tappat:
»Bästa Jerker, du allas vår kära tankekruka... Nu
skall du, fast du ej själf tror det, undergå en radikal
förvandling till en borgerlig och huslig kruka, i
hvilken din fru gemål vill hitta litet af hvarje, som bör
finnas i en väl fournerad dito, olja, russin, sirap och
såpa. Men käre Jerker, tro ej riktigt den praktiska
kvinnan, utan låt kärlet åtminstone bevara något af
sin förra smak, smaken af tankens starka syror, af
idéns dödande och frigörande saft. Och var sedan
härdig och gå icke sönder i onödan och förtid. Minns,
att du ändock från början är ett kampaniskt vinkärl,
gjutet i eld, och att krukan måste gå länge till
brunnen, innan den kommer hanklös hem.»
* *
❖
Det var en marsafton af en af fröken Constances
torsdagar, och med en suck af lättnad öfver min
återvunna ensamhet hörde jag allt hennes siden frasa ut
genom dörren. Ett ögonblick därefter stod hon
utanför mitt fönster och väntade spårvagnen. I den skarpa
kvällsluften, mot hvilken lyktflamrnorna skälfde
hemlöst och ängsladt mellan svartnadt grenverk, såg jag
henne stå med kjolarna upplyfta baktill på parisiskt vis
och de spännprydda blanklädersskorna i gatsmutsen,
och hon blickade sig ikring bedjande och hjälplöst,
såsom efter en riddare, hvilken på sin starka arm bar
Nornan igoo. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
