Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tankar under borglinden. Af Cecilia Bååth-Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvad under, om statens allmänna intressen voro
dessa fattiga kringirrande hemlösa män likgiltiga; hvad
gjorde det dem, på hvilket hufvud kejsarkronan satt,
endast dess ägares hand räckte föda och guld som
pris för sångarens hyllning. Och då: var den höge
borgherrns ynnest vunnen, var den närmaste kampen
för utkomsten lyktad, då fick man spela än skönare
på sin giga och sjunga om rosor och liljor, sjunga
minnesånger till ära för borgherrns maka, den höga
frun. Men aldrig höjdes rösten till den unga jungfruns
lof. Hvad gåfvor hade hon, den af andra beroende
tärnan, väl att gifva! Den vandrande sångaren ägde
kanske, visst ej alltid, häst och riddarmantel, svärd
och giga, men aldrig kunde han bjuda en ungmö egen
härd, aldrig kunde han hemföra en maka. Hans
kärlek fick stjäla sig fram med suckan och klagan öfver
stolta fruars köld eller med förtäckt jubel öfver
bön-hörd längtan. Minnesångaren gör minnestjänst, och
aldrig står han som jämlike inför den han älskar.
Hvarken handlingskraft eller hurtigt mod klinga
därför i medeltidens minnesång; entonig är den till
innehåll och form, om ock denna senare efter
proven-balernas sed blef mer och mer konstmässig och sirlig.
Ingen frisk vind blåser genom denna diktning; dess
rosor äro utan doft och lif.
Dock ej i »hér Walters» sång. Ej blott i
Wart-burgs sångarsal är han den främste, han är hela
medeltidsdiktens störste ande; ty han var ej en jämnstruken
minnesångare; han var en karaktär, en personlighet
för sig, som ej lät stänga sig inom diktreglernas trånga
ram. Han var den i tanken rikaste, i formen
skönaste, i skämt och allvar alltid samme helstöpte man.
Om han också måste dela samtidens fattiga
sångar-villkor, så var han dock hvarken en krypande tiggare
eller en trånande narr. Ingen före honom hade i dikt
talat så manliga modiga ord; för ingen annan diktare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
