Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den spanska faran. Novell af Harald Gote
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fart. ’Det är godt och väl’, sade jag litet stelt, ’men
hvarför gick ni inte genast ut igen?’ Jag väntade ej
på svar utan pekade på boken, som jag lagt på
bordet: ’det är ej skäl, att jag behåller den. Jag förstår
ej uppskatta poesi på spanska’. Han stoppade boken
i fickan och sade: ’Hade ni förstått den, hade ni
förstått mig!’ Jag tillät mig betvifla det. Då såg han
på mig och yttrade långsamt med en djärfhet och ett
allvar, som jag tyckte vara höjden af förförelsekonst:
’Jag blef fascinerad’. Det gick för långt. Jag vände
honom ryggen och hörde honom gå ut ur rummet.
Nästa dag satt jag och målade i en landtlig backe.
Plötsligt var don Juan också där. Jag såg mig om
efter min bärare, hotellets gårdskarl, som alltid låg
och sof i närheten, medan jag målade. En skymt af
hans knän stack upp från den gröna maiken, och jag
fattade mod. Den förskräcklige Juan hade emellertid
sett min lilla manöver och log i det han hälsade och
gick förbi. Under en veckas tid korsade han
dagligen min väg, hälsade vördnadsfullt, men yttrade
ingenting.
En afton skulle alla hotellets gäster ut och se en
kyrklig procession med facklor och sång. Alla trängdes
på ett terrassliknande tak och talade på måfå till
hvarandra i mörkret. Då utbytte jag några ord med Juan
angående ett par lifliga pojkar, som klättrat upp
framför mig och som han ville visa bort. Från den
aftonen började våra långa, ständigt växande samtal.
Jag var ju inte alls rädd för honom. Han var ytterst
aktningsfull. Till slut gick målningen mindre bra, när
han ej höll mig sällskap. Jag var emellertid alldeles
oförberedd på den häftiga kärleksförklaring, han gjorde
mig en viss lördag. Hvilken ström af ord, hvilken
dramatisk förmåga. Huru kunde jag hela tiden vara
så kritiskt lugn inför en värme som hans?
Antagligen kände jag, att värmen var, om ej spelad, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
