Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lyckan. Af Ernst Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
framför förbundets heliga ark! — Visst var han då
kommen till Lyckoland! Han såg upp på henne, där
hon satt och lekte med en blomma: >;Du är Lyckan,
du!» Han tog hennes hand, den var mjuk och sval
och så lustigt liten. »Hur vet du det», sade hon, och
såg halft förvånad, halft skälmsk ut. — »A — du har
så klara ögon, visst är du Lyckan!» — han hade
lagt armen om hennes hals — »Min Lycka!» och
han kysste lätt hennes friska kind. — Så släppte han
henne och väntade förvånad. — Hvad hade skett?
—• Hon låg stilla med bortvändt ansikte, men han
kunde se, hur rodnaden steg på hennes kind och
hals. Det var så tyst, tyst omkring dem, han satt
och lyssnade till sin darrande andedräkt — eller var
det hennes? — Det häfdes så häftigt under hennes
bröstduk, — som mjuka vågor. — — —
Plötsligt gnäggade den hvita hingsten däruppe,
frustande och vildt, och ur hagarna därnere i djupet
kommo svaren, mångstämmiga, skrämmande i sin
skärande längtan. Stig Faren kastade sig ned och
tryckte i stormande berusning den skälfvande Lyckan
i sin famn! — — — När de första kyliga fläktarna
rasslade i asparnas löf, vaknade Stig, och såg på
Lyckan, som hvilade bredvid honom med slutna ögon.
— Han kände sig så förunderligt tung till mods.
Solskenet tycktes honom svartnadt af sorg. Som i dröm
hörde han, hur svalorna skreko högt uppe i den blå
sommarhimlen. — Nu öppnade Lyckan sina ögon och
log matt. Stig satte sig upp: »Skall du gå nu?» —
»Du håller mig ju», sade Lyckan och slöt åter ögonen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
