Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 6. Sproglydene under svagt eftertryk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
og dat.-akk. av det sidstnævnte, då, som utvilsomt må udledes av
yðr [1] gjennem det 15de århundredes þyðr; ligeledes i det
påpegende pron. i plur. dī av þeir. Det udlydende r bortfalder i alle
præpositioner, såsom pu, tu (upp úr, út úr), puᶇdi, ivi, fœri, eƫƫe.
Om nasalkons. under svagt eftertryk se §§ 18 og 21.
§ 18. De svagt aksentuerede vokaler taber i artikulationens
eiendommelighed; de får en slappere tungeartikulation dersom de
ikke er under nogen særegen påvirkning; men dersom de i nogen
retning afficeres af nabolyd, følger de i høi grad denne påvirkning.
For anskuelighedens skyld skal dette først påpeges m. h. t.
enstavelsesordene, som er de der mindst slutter analogier.
Medens a i fuldt betonede ord holder sig foran palatal
konsonant, f. eks. i maᶇᶇ, har det antaget en mere palatal karakter i
det ofte svagere betonede pronomen hęᶇᶇ (han); når dette pronomen
står ganske tonløst, følger det derimod målets særegne love for
ydre sandhi: efter vokal og efter tungespidskonsonanter bliver det
kun et n, dentalt, eller assimileret av foregående supradental,
kakuminal eller palatal; efter labial- og gutturalkonsonant
repræsenteres derimod hann av iᶇᶇ; altså sēṛ ṇ (ser ham), men såg [[** å-makron g-stroke-bowl]] iᶇᶇ
(så ham). Ligedan er de tonløse former av hunkjønspronomenet i
dativ; den stærkere form hedder han(n)ã [[** husk WJ]] eller hän(n)ã [[** husk WJ]] og er
sagtens av gen. hennar; men av oldn. henni kommer n eller iᶇᶇ [2].
Talordet einn har dels på grund av svag betoning dels for
palatalkonsonanternes skyld fåt vokalen i av ei (som ellers i regelen giver
e) og hedder iᶇᶇ, hunkjøn ĩ, intetkjøn iƫƫ. Som ubestemt artikel
hedder også dette ord n efter vokaler og tungespidskonsonanter,
men iᶇᶇ efter labial og guttural. Og endelig får den bestemte
artikel også den samme dobbelte form, i stærke hankjønsords
nom.-akk., stærke hunkjønsords dativ og kons.-stammer i nom. pl.
Det tør antages at ligesom a i hann er bleven erstattet av
det ligefrem av palatalkonsonanten udtagne i i det pro- og
enklitiske iᶇᶇ, således er også u på samme måde erstattet av i i det
usikkert bekræftende adverbium fiᶅᶅ eller fiᶅ’ᶅa [[** tone]] av oldn. fulluliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
