Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 6. Sproglydene under svagt eftertryk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Endelsen am efter kort rodstavelso har formodtl. sluttet sig til best.
dat. pl. på onom, idet den, ligesom denne, hedder åm, f. eks. i 3 pers.
pron. dat. mask., hanåm eller hänåm; foruden denne behandling har
svagt betonet vokal + m kun svækkelse til ã, hvilket er dens produkt
under tonløshed. Oldn. heim i gårdsnavne er dog behandlet som i
stavelser med hovedtone, f. eks. fuglem, [[**]] hōem, kun at e er kort.
Vokalen ó [[** *er* den fet?]] i ubetonet stavelse sees svækket i adjektiv-endelsen ått
av ótt, f. eks. driplått [[**]] (plettet, om kjørs farve), fråktnått (fregnet).
§ 21. Foran i § 18 blev der gjennemgåt endel ekspl. på,
at nasalkonsonant bortfalder og går over til at nasalere foregående
vokal i enstavelsesord. Idet her nasaleringen i posttonisk stavelse
skal behandles, knyttes dette dertil, at av oldn. hon, [[** overprikk?]] hún, hon,
hun kommer Slbm. hõ, brugt både som nom. og akk.; i bægge
egenskaber erstattes det i de svagest betonede stillinger av ã, som
det vistnok ligger nærmest at udlede av hana, men som også synes
regelmæssig at kunne opstå av hon. Dativ av hankjønspronomenet
hedder nemlig også, som tonløst, ã, og dette bør av
sproggeografiske grunde nærmest udledes fra sidste stavelse i den oldn. dativ
altså også av en stavelse med labialiseret vokal.
På samme måde som ã av hana stiller sig best. nom. av
svage hunkjønsord med lang rodstavelse, vísan > vīsã samt adv. på
an som sēã, undã, nēã, uttã, synnã; [[** flere]] ligevægt og vokaludjævning
optræder i åvå [[** tilde+overring]] og såmm’å [[**]] (tildels sām’ən). [[** tone]] Subst. mårå [[**]] eller mårå
kan måske komme av en form *morgan; i gåmå av gaman har jeg
kun noteret det sidste å nasalt hos sådanne der pleier at
nasalere efter nasalkons. Talord på án har ã, f. eks. fjorttã, sȳkã. [[** begge]]
Også de svage hankjønsords bestemte dativendelse anum eller
anom optræder i Slbm. som ã. Ligesom visse vestligere mål, ved
Gula og Orkla, synes at have både gaŋŋ og gā av ganga, stann [[**]]
og stā av standa, medens Slbm. har mellemformerne gã og stã
bestandig, således har disse én endelse for best. dat. mask. der er
opståt ved stærkere bitone, med bevaret m (nogle mål blot i svage
hankjønsord med ligevægt, andre i alle sv. hankjønsord), og én med
bortfaldet m (i stærke hankjønsord, eller desuden i de svage med
overvægtig 1ste stavelse), men Slbm. har den nasalerede vokal i
alle; i sv. hankjønsord med overvægt altså ekspl. som bakkã av
bakkanum, i dem med ligevægt sådanne som fålå [[**]] av folanum.
Den bestemte artikel i nom. av st. fem. bør i lighed med st.
ntr. (s. 93) antages lydlovmæssig at have lydt en ialfald ved
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
