sysselsätta sig med, och för det andra hyste hon en obestämd önskan att någonting, hvad som helst, skulle försiggå — ett psykologiskt fenomen, som ej är ovanligt hos energiska karaktärer under små, enformiga förhållanden. Häradshöfdingen arbetade i samma riktning, för det första efter ordre från frun och för det andra derför att han tänkte, att när Sören blef gift med fröken Marie, som hade hans hus att tacka för så mycket, skulle han bindas ännu fastare vid kontoret, och häradshöfdingen var nöjd med sitt biträde. Efter middagen promenerade de förlofvade i trädgården. De samtalade på ett besynnerligt, andtrutet sätt, tills Sören i en ton, som skulle vara lätt, framkastade den frågan: »Om vi skulle gifta oss i höst, hvad säger du om det?» Marie glömde att bli öfverraskad; hon hade ju sjelf gått i samma tankar, och derför svarade hon med nedslagna ögon: »Ja, tror du bara att vi ha råd, så är det visst inte mig emot.» »Låt oss räkna efter,» sade Sören och drog henne in i lusthuset. En halftimme derefter kommo de arm i arm ut i solskenet. Det var som om det äfven sken af dem, ty det hvilar en glans öfver ett dristigt beslut, fattadt efter moget öfvervägande och allvarlig beräkning. En och annan tycker kanske, att man ej bör lita obetingadt på ett räknetals riktighet