Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det tyngsta arf en menniska kan släpa med sig
genom lifvet: fattigdom med pretentioner.
Sören försökte säga: Vår Herre skall nog
hjelpa dem. Men han blygdes strax, ty han
kände, att det var någonting som han sade för
att urskulda sig och lugna sitt samvete.
Dessa tankar voro hans värsta plåga, men
sanningen att säga var det ej ofta de kommo
öfver honom; ty Sören hade blifvit slö. Det
tyckte också häradshöfdingen. »Det var på sin
tid,» brukade han säga, »en rätt duktig karl,
mitt biträde. Men, ser ni, detta öfverilade gifter-
mål, de många barnen, o. s. v. — kort sagdt,
det är nästan förbi med honom.»
Illa klädd och illa född, öfverhopad af skuld
och bekymmer var han trött och utsliten utan
att ha uträttat något. Och lifvet gick sin gilla
gang, och Sören släpade sig med. Han tycktes
glömd af alla utom af Vår Herre, hvilken, som
sagdt, hvarje år skänkte honom en liten engel
med gula lockar.
Sörens unga hustru hade troget följt sin man
genom dessa sex år, och så hade hon också
kommit till samma mål.
Det första året af hennes äktenskap hade
glidit förbi som en bedårande, lycksalig dröm.
När hon lyfte upp den lille guldlockige engeln
inför sina beundrande väninnor, var hon skön
som en fulländad bild af modersglädjen; och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
