fröken Ludvigsen sade: »Se der den sanna, den äkta, den riktiga kärleken!» Men snart blef fru Olsens »fogelbo» för trångt; familjen ökades, medan inkomsterna stodo stilla. Dagligen stäldes nya anspråk på henne, ny omsorger och nya pligter. Marie grep sig kraftigt an, ty hon var en modig och förståndig qvinna. Det hör icke till de s. k. upplyftande kallen att förestå ett hus fullt af små barn, utan medel att tillfredsställa ens de tarfligaste anspråk på komfort och trefnad. Dessutom var hon ju aldrig riktigt frisk; hennes tillstånd vexlade mellan att antingen nyligen ha fått ett barn eller att snart skola få ett. Medan hon trälade från morgon till qväll, miste hon sitt glada humör, och hennes sinne blef bittert; ibland frågade hon sig sjelf: huru hänger detta ihop? Hon såg den ifver, hvarmed de unga flickorna eftersträfva äktenskapet, och den sjelfbelåtna min, hvarmed de unga männen erbjuda det; hon tänkte på sina egna erfarenheter, och hon fick en känsla af att man hade narrat henne. Men det var icke rätt af Marie att tänka så; ty hon hade fått en utmärkt uppfostran. Den lifsåskådning, hvari hon tidigt hade blifvit inöfvad, var den enda sköna, den enda, som var i stånd till att rädda det ideala för henne i lifvet. Ingen oskön, prosaisk betraktelse af tillvaron hade någonsin kastat sin skugga öfver hennes utveckling; hon visste, att kärleken är det