Han förargade sig och hade tråkigt och för att fylla hans lidandens kalk till brädden började kaptenen låta kåren B rycka fram, »skyddad af mörkret». Kusin Hans åsåg nu tankspridt huru kap- tenen lät tändstickslådor, pennknifvar och andra småsaker rycka fram öfver bordet. Han nickade då och då, men han hörde icke alls på. Han tänkte på den vackra fröken Beck, som han kanske aldrig skulle återse, och ibland smög han sig till att se på fröken Schrappe, som han hade varit oartig emot. Plötsligt for han upp. Kaptenen slog honom på axeln: »Och denna punkt skulle alltså jag besätta. Hvad är er tanke?» Då dök onkel Fredriks råd upp för kusin Hans, och i det han nickade häftigt, sade han: »Naturligtvis — det enda riktiga! Positionens nyckel!» Kaptenen studsade och blef helt allvarlig. Men då han såg kusin Hans’ förbluffade uttryck, fick hans godmodighet öfverhand och leende sade han: »Nej, min högt ärade herre, deri misstar ni er storligen. För öfrigt, tillade han med ett blidt leende, »för öfrigt är det ett misstag, som ni delar med flera af vår högsta militära auk- toriteter. Nej, nu skall jag visa er positionens nyckel.»