- Project Runeberg -  Ny tidning för musik / FRÅN APRIL 1853, TILL DECEMBER MÅNADS SLUT 1854 /
25-26:12

(1863-1857)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

mal styfsint orgelnist, som endast var en själlös räkenmästare och öfver höfvan plägade
mig med torra, iiialälande toccaler och fugor. Jag höll dock tappert i, utan att låta
afskräcka mig. Mången gång grälade gubben på mig, men lian behöfde blott i sitt
bastanta manér spela cu kärnfull sats ulaf en af de gamle mästarne, så var jag genast
försonad med honom och konsten. Uelt underbart blef jag då ofta till mods; mången
sats, isynnerhet af den gamle Sebastian Baeh, lät nästan som en rätt hemsk spökhisto»
ria, och jag fattades dä af den mystiska rysning, åt hvilken man i den fantastiska ung*
domstiden så gerna hängifver sig. Ett paradis upplåts för mig, när stundom om vin*
tren stadsmusikanten med sina gesäller, understödde af ett par måttliga dilettanter, gaf
en concert, och jag i symphonien slog pukorna, hvilket i anseende till min säkra takt
var mig förunnadl. Huru löjliga och besatta dessa konserter voro, insåg jag först
framdeles. Vanligtvis spelade min lärare två klaverconcerler af WollF eller Emanuel
Bacb, cn af nuisikanlgesällerna krånglade med Stamilz, och tullförvaltaren blåste en
väldig flöjt och förtog sig sä i anhemtningen, att han utblåste båda ljusen vid pulpeten,
hvilka alltid ånyo måste ländas. Sång var ej alt tänka på, och detta klandrades
myckel af min farbror, en stor beundrare af tonkonsten. Han talade ofta med förtjusning
om den gamla liden, då de fyra cantorcrna vid stadens fyra kyrkor förenade sig till
uppförandet af »Lotta vid hofvet», i concerlsalen neinligen. Isynnerhet plägude hart
lof-orda den tolerans, hvarmed sångarnc förenat sig till delta konstverk, då, utom den
calholska och evangeliska, äfven den reformerta församlingen delade sig i två
tungomål, del tyska och franska; den franska cantorn hade en gång för alla lillcgnat sig
sjelfva Lottas parti, det han, enligt min farbrors försäkran, beväpnad med glasögon,
föredrog med den ljufligastc falsett, som någonsin hvast ur en mensklig strupe. Nu
lefde i vår ort en 55-årig mamsell, vid namn Meibel, af den knappa pension, hvilken
hon såsom jubilerad hofsångerska erhöll från hufvudstaden, och min farbror tyckte, att
hon för dessa penningar ännu väl kunde jubilera litet i våra concerler. Hon var
dif-ficil och lät länge bedja sig; slutligen gaf hon dock efter, och sålunda kom det
omsider till bravourarior i conccrlerna. Det var en underlig varelse, denna mamsell Meibel.
Ännu har jag den lilla magra figuren i lifligt minne. Med högtidligt allvar plägade
hon framträda i en brokig klädning med partiet i handen, och med en liten knyck på
öfra lifvet helsa publiken. Hon bar en högst besynnerlig coiflure, vid hvars framsida
var fästad cn bouquet af italienska porslinsblommor, som, under det hon sjöng, på ett
sällsamt sätt darrade och nickade. Sedan hon slutat och skördat rikliga applauder, gaf
hon stämman med en stolt blick ål min lärare, hvilken hon ock förunnade ett grepp
i den lilla porslinsdosan, som föreställde en mops och den hon framtog för att med
stort välbehag taga sig en pris snus. Hon hade en vederstyggligt kraxande stämma,
gjorde hvarjehanda äfventyrliga musikaliska kaprioler och coloraturer, och du kan
föreställa dig, hvilken verkan detta, i förening med hennes comiska yttre företeelse, skulle
göra på mig. Min farbror kunde icke nog lofsjunga henne; jag åler kunde inte rätt
begripa delta, och höil mig heldre till min orgelnist, som, cn föraklare af all sång, i
sin bäska hypocondriska humor, på det roligaste förstod att parodiera den gamla
löjliga mamsellen.

Ju lifligare jag med min lärare delade delta förakt för sången, desto bättre tanka
fick han om mill musikaliska geni. Med outtröttlig ifver undervisade han mig i contra-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:23:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ntfm/1853-1854/0192.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free