Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
Ur samma grunder som verldcns skapare vid bildandet af hvarje slag och art af
sina skapade varelser bibehåller sina, en gang för alla antagna former, derefter också
diklarne rätta sig, i det de bibehålla sina, en gäng för alla antagna former, versfötter,
stropher, o. s. v. — ur samma grunder bibehålla de Italienska componisterna sina
stereotypa arie-, duell-, ensemble- och finalformer. Deras publik vill så halva del; tv
den bevistar icke operan för alt höra nya (ormer och pläga sig ined det mödosamma
arbetet alt söka upplalta dessa, — ulan den bevistar operan för att i de kända former,
som framställas för dem, njuta af ett intressant melodiskt känsloväckande innehåll,
likasom läsaren af en diktsamling icke anser förnämsta nöjet dervid vara alt forska efter
splitter nya formförhållauden och sällsamma blandningar af versfötter och stropher,
ulan for alt i kända och sedvanliga former finna intressanta skildringar, och
deri-genom förskaffa sig ett bildande själsnöje. Den kända, lätta och fatlligt ordnande
formen tager icke uppmärksamheten odeladt i anspråk, men den gör det möjligt för
åhöraren all helt och hållet fästa sig vid innehållet, och att obehindradt njuta deraf.
Då Bcllini hvarken genom tormens nyhet, eller genom originela
orchestcr-combi-nat ioner, ulan hulvudsakligen blott genom sång och melodi åsyftar alt verka, så
vänder han hela kraften af sin talang begripliglvis blott mot dessa båda ageutier. Det
är ett stort misstag all tro, det Bellini flygtigt och utan någon djupare beräkning ulkastat
sina melodier. lian arbetade ganska långsamt och med mycken omsorg, samt vidtog
många ändringar med sina melodier innan han införde dem i partituret.
I mången tysk opera, tillhörande nya tiden, kan man påträffa icke så få ställen,
hvilka, om man med dem vidtager följande undersökningsprocedur, åt sångparliet
lemna ell kedröfligt resultat: Borttag sången i något sådant ställe, och gif blott akt
på orcheslern! man skall icke märka att någonting felas; musiken talar likaså tydligt
eller otydligt som förut. Tag deremot bort orehesteru och lyssna till sången
allena, — livad får man nu icke höra för ell torrt, sönderrifvel, fattigt och
intetsägande declamalionsstyckc!
Ilalicnarnc ega ingen sjclfsländig instrumentalmusik. Från ungdomen höra de
orcheslern aldrig annorlunda än beledsagande sången. För symphonier,
qvartcl-ter etc. hafva de föga sinne. Så snart de blott skola skrifva något för orcheslern,
märker man genast deras ovana dervid, och bristande böjelse derlor. Deraf Bellinis
och alla Italienares (i samma styl) så väl i anseende till form som instrumentation
slappa ouverturer. En enda, Bossini, har dock med en af sina ouverturer derifrån
gjort ett undanlag: ouverturen till »Wilhelm Tell». Men äfven i instrumentationen
står Bellini bland alla sina Italienska föregångare, samtida och efterföljande, främst.
Bellini låter sin orchester, så länge sångaren sjunger, blott operera med svaga, rösten
uppbärande stämmor, mcu tillika söker han att ål sin orchester vinna en behaglig klang.
Då, af våra brukliga orcheslerinslrumenter, det icke finnes några som contrastera mot
rösten såsom slråkinslrumenterna, så gifver han åt dem alt helt och hållet utföra
hufvudaccompagnemcntct, fraraslälldt i så enkla figurer som möjligt.
Blåsinstrumen-terna nyttjar han sällan; men när han begagnar dessa fylliga klangmedel, synes han
företrädesvis använda de mildt försmältande valdihornen och fagollcrna. Hellre
ersätter han dock dessa genom violernas legalo ulförda dubbcltoner; en sällan hörd, högst
pikant, men måhända nog ofta anlitad instrumentering.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
