Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag
är salt för djup bas.» Omöjligt — ropade den förlörnade Herrskaren — »hvad vill ni
säga med ert omöjligt?» Jag vill nu en gång så hafva det. Cherubini! ar det icke sanni
att det låter rätt väl göra sig?» — »Ah jo, Ers Maj:t, om Ni tillåter alt han sjunger
den en octav högre än den är skrifven.» — »Ja, alltför gerna för mig. En octav högre
eller lägre, det kommer mig på ett ut. Till nästa Concert måste ni hafva öfvat in
arian, Crescenlini.» — Med delta domslut, som icke synnerligen hedrade den store
mannens æslhetiska sinne, skiljdes han från de båda konslnärerne. — Lyckligtvis kom
freden emellan, Napoleon lemnade Wien, och den bjertängslige Crescenlini kom lyckligt
ifrån sin basaria.
Napoleon och Cherubini skulle dock blifva försonade innan den förre aflrädde från
den skådeplats, der han så länge var hjelten. Under de hundrade dagarna, då hans
uppförande i så många fall var ändradt, ville han äfven tillvinna sig Cherubinis
vänskap; han öfverhopade honom med välvilja, och nämnde honom, på denna korta tid,
till Riddare af Heders-Legionen och Ledamot af de Sköna Konsternas Akademi.
(Forts.)
Musikaliska äfvcntyr i Bobinen.
Hector B er lios.
(Forts. fr. N:o 39.)
uppehöll mig några dar i bergstrakten» — så fortfor min nya bekantskap i
sin berättelse; —jagten och medlidsamt bondfolk förskaffade mig milt uppehälle.
Andt-ligen anlände jag till Wien, der jag, huru ogerna, sålde min bössa och i stället köpte
mig denna harpa. Jag blef detsamma som min far varit, en vaudrande harpist. På
torg och gator, utanför fönstren, helst hos folk, som ej förslodo musik, förvärfvade
jag milt uppehälle — en musikus vid Kärnlhnerthor-tealern visade mig till denna
mi-daspublik; kännarne hörde mig väl med intresse, men gåfvo mig sällan något.
Aftoar-ne var jag i kaffehusen och der hörde jag tvisten om edra kompositioner, der fick jag
lust att höra er Fee Mab — sådant narraktigt stycke! — sedan har jag vandrat
genom Böhmen och äfven varit i Prag. Vet ni, del är en musikalisk stad.
»Verkligen ?>
»Ni skall finna det. Men i längden tröttnar jag ändå på det vandrande lifvet.
Stundom tänker jag på mina båda väninnor; det vore ändå roligt alt förlåta Agatha,
äfven om Anna i sin lur skulle finna för godl alt bedraga mig. Dessutom hjelper jag
mig endast nödtorftigt fram genom lifvet; min harpa ruinerar mig. Dessa fördömda
strängar, som jag ständigt måste förnya 1 vid det minsta regn springa de, eller ock
blifva de så tjocka i midlen, alt de förstämmas och deras klang går åt fanders. Ni
tror intet hvad det kostar mig!»
»Ack min kära konslbroder, ni får intet klaga derofver. Om ni visste, huru många
strängar vid de stora teatrarne dagligen åtgå, till artisternas och direktörernas
förtvif-lan! huru många sköna verk blifva icke oulförbara! hvilka intressen lida ej!
Direktörerna skynda till posten, ila till Neapel, strängarnes land, men ofta förgäfves. Del
fordras lid och lycka till alt ersätta en qvint af första ordningen.»
»Väl möjligt, men hvad hjelper del mig! jag har en plan, som ni säkert skall gilla.
Sedan ett par år har jag vunnit mycken färdighet på mitt instrument, och jag kan med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
