Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
romantiska Bobinen, en oöfversvinnelig hemlängtan dTverfoll honom, och beskuggadé
hans själ, lik det digra molnet den klara solen. Hos Böhmens söner Gnnes det något
af Schweizarens natur, dock blandadt med mera eld och motståndskraft. Böhmarn
aftynar icke af denna sällsamma sjukdom, som kalias hemlängtan; han kämpar mot delta
onda med vildt mod och endast efter en hårdnackad strid blifver han öfvervunnen af
denna dolska fienden.
Omkring två år bekämpade äfven Franz Benda denna hjertgripande längtan, men
derefter brölos hans kraJter. I November månad, i den vildaste storm och snöväder, lemnade
han hemligen Dresden, för att vandra till Prag.. Denna resa var en kedja af lidanden
och försakelser. Benda var ulan penningar; plågad af hunger, höljd i trasor, låg det
arma barnet febersjukt pä cn medlidsam formans packvagn, då för hans syn linnarne
och kupolerna af del slolla Prags talrika kyrkor och tempel började utveckla sig. Vid
donna efterlängtande anblick kände han ingen trötthet, ingen köld, ingen hunger mer,
han knöt sina händer omkring sin på bröstet hängande bild af Nepoinuk och ett vildt
utrop af lycksalighet undslapp honom. Hans första göra var, då han anlände, att uppsöka
Chorsång äraren vid S: t Nicolai-kyrkan; han ville åter blifva chörsfingare. Ack!
han ville ju göra allt, gerna lida förorätter, allenast han kunde få stanna qvar i det älskade
laderneslandet. Bendas förra förman var död; hans efterföljare emottog ovänligt det
bleka fattiga barnet, och kunde endast af hans enträgna böner förmas att pröfva hans
rost. Han föreläde honom flera af Palestrinas sexsiammiga messor,. och framkallade
några chorgossar. Franz Benda valde den berömda »Missa papae MarcelR» och gjorde
sig beredd att sjunga första stämman. Men, Heliga Jungfru! hvad hände? Ingen ton
kom ur hans strupe; i trots af alla ansträngningar endast några-hesa läten; den
herrliga rösleu var borta, förlorad genom lefnadsmödorna på laudsvägen, genom förkylning
eller febern, nog af, rösten var borta för evigt! — ’•
Nära att blifva vansinnig kringdref gossen liggande det folkuppfyllda Prag, i alla
kyrkor och kapeller bedjande madonnan att återfå del förlorade, men alltid forgäfves:
Så släpade han Mg cn afton, utmattad och modlös, till en af förstäderna, icke* vetande
hvarrst han för den kommande natten skulle få nedlägga sill trötta hufvud, då den
egendomliga, hurtiga och friska rythmen af den böhmiska dansmusiken från cn
violin ljöd i hans öron, och på etl underbart säll lifvade honom. Några lonster i
ett eländigt värdshus voro upplysta, gossen tittade in. Ha! der tillgick det hurtigt,
kraftfulla män med solbrända ansiglen och blixtrande ögon höllo yppiga qvinnogeslalter
om lifvet, i begrepp alt svänga om i en hastig polka; kinderna på danserskorna
brande, de dunkla ögonen lyste, de fulla läpparne skrattade. Allt var lif och glädje.
Den lyssnande gossen såg endast på violinspelaren, der han sall på ett bord, en
gammal blind jude med det skönaste palriarkhufvud. O, huru den dåliga violinen
sjöng vackert, vekt och stolt tillika. Som en blixt upplyste hans själ tanken: »Delta
skall blifva din röst, lär sjunga pä violinen!» Han visste icke på hvad sätt, men vid
den första paus, då dc uttröttade paren störtade sig ner på de hårda träbänkarne för
att hiimta andan, gick han in i hvimlrl och styrde rakt till den gamle, Inde den
stel-nade handen mildt på den gamles hand och sade med rörande innerlighet: »Fader,
ack låt en fattig gosse kyssa er violin!» — Och mannen, med det långa hvita
skägget, blef ej öfverraekad af denua» begäran, cll drömmande småleende lor öl ver det gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
