Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grått hår hängde under den bredskyggiga hatten ned på hans axlar. »Villdutiga, din
gamla hexa», grälade han, »och låta bli alt inbilla flickan sådane galenskaper! liksom
jag skulle kasta henne i arnarne på en skräddare, som iule en gång förstår sitt
handlvcrk! och den första pojken skulle bli soldat*. — fan heller! en blekare skall ha
henne, och pojken skall ock bli blekare, och dermed stopp, och jag vill se hvem som
får rätt, en kringstrykande hexa eller jag: Johan Goltlob Hänisch från Jonsdorf. —
Se så, laga er nu hem, flickor!» —
Ungdomen efterkom befallningen och uppbröt skyndsamt — gullflickan såg sig
förslutet om efter zigenerskan — hon var spårlöst försvunnen. Men gubben brummade
och knölade hela vägen, ja hela aftonen, till dess han insomnade.
Man skref årtalet 1794 — tio år voro förflutna sedan majdagen och zigenerskans
profetiska ord. Hvar var nu den vackra Maria? — vi återfinna henne t cn lilen by i
närheten af Zittau, i Alt-Gcrsdorf, såsom den dervarandc kantorn och skolläraren
Joltun Goltlob Schneiders ärbara husfru*). Schneider var cn mycket skicklig man,
som så herrligt förstod att spela sin orgel, att fruntimren alltid grelo i kyrkan när
de hörde honom, och männerna alltid väntade på honom efter gudstjcnslen, för alt
tacksamt trycka hans hand. Många påstodo till och ined att hans orgspel var långt
bättre och uppbyggligare än pastorns predikan, men derom vågade man blott hviska.
Sin högsta skall hade den lyckliga kantorn emellertid spelat sig till: sin kära,
trogna maka, Maria Hänisch från Jonsdorf. Hon hade cn gång varit på besök bos en
moster i Zittau, då Schneider en söndag spelade orgel i stället för den hastigt och
svårt insjuknade stadskantorn. Sedan nu gudstjensten var slut och folkel borta, då
intog skoliärareu från Alt-Gersdorf ännu en gäng orgclbänken. orh uppsände till
himlen en innerlig lonböu för sin sjuka vöu. Ack, en sådan bön i toner har ännu
snabbare och ljusare vingar än hvarje annan bön och finner snarast vägen lili
himmelen ! — ålen denna gång var det icke blott vår herre oel» hans änglar der uppe som
hörde den rörande bönen — en blomstrande tärna hade qvarslaonat i sin bänk och
bad med konstnären, skådade himlen med honom, och skänkte för alltid sitt oskyldiga
hjerta åt den, som Ivflat det så högt. — Derpå följde den sorg- och tårperiod, som
är oskiljaktig från hemlig kärlek, men den medlidsamma mostern visste råd och lät de
båda mötas hemma hos sig, då ock den fromma kantorssjälen snart stod i ljusan låga.
Men nu uppstod en ny grämelse, ty den vackra Marias fader ville icke veta af uågon
musikant-måg, som dessutom bette Schneider och sålunda tycktes vilja besanna
zigenerskans profetia; endast den omständigheten all kantorn lyckades ådagalägga några
aflägsna yrkesrelalioner, förmådde ändlligcu gubben till att samtycka till giftermålet.
Schneider hade nemligen förut varit drällväfvaregesäll ocb endast af kärlek till
musiken utbytt väfstolen mot orgelbänken. Uti All-Gcrsdorl bar man kantorn på
händerna. Hans skolbarn förgudade honom och lydde honom mera än far och mor, och han
älskade dem som sina egna barn. Han bade tre söner, hvaraf den äldste, morfadrens
afbild, var hans hjertas högsta glädje. Morfadern ville väl göra en blekare af honom,
men löräldrarne låtsade ej förstå delta; modren betraktade förstnlct hvarje soldat som
*) På tyska slog profetian in, men ej sä nildeles pä svenska, med mindre läsaren erinrar sig all
Schneider på vlrt språk betyder ”skräddare” — en oöfvcrsälllig doubfc-scus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
