Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett åldrigt, godmodigt blickande fruntimmer störtade fram i detsamma med
förskräckelsen målad i sina drag, och tog den unga flickan, gråtande och kyssande, ur Adrians
armar. —
Tillåles det mig att i morgon höra efter om Mamsell Marion befinner sig bättre!»
frågade ynglingen, under det han dröjde alt gå.
»Ja visst!» log skalkaktigt Marion. »Jag tackar er hjertligt for den tjenst ni gjort
mig, och bar att få vela ert namu.»
»Adrian Boieldieu, äldste son till sekreteraren hos Hans Eminens Cardinalen af
Larochefoucauld.»
»Boieldieu! det är ett eget namn!»
»Så mycket mindre kan ui glömma deL»
»Det är möjligt!»
»God natt!» —
»God natt!»
Denna egendomliga scen följdes af en liten öiut rörande Idyll. De båda friska
glada, vackra barnen sågo hvarandra åter, sågo hvarandra ofta — och älskade
hvarandra.
Deras böjelse var så djup och innerlig, alt båda snart icke mer förmådde fatta
tanken på skiljsmessa. Marion var ett fader- och moderlöst, värnlöst barn af knappt
fyllda 16 år, och hennes enda rikedom bestod uti ett sällsynt behag och en underskön
rösl. Mumledes hon råkaL i händerna på teaterdirektören, var henne okändt. Från
sin första barndom hade hon blott ett minne, nämligen en liten, vemodig, mild visa,
— en gammal skoltsk melodi, hvilken, såsom hon påstod, en gång blilvit sjungen lör
henne al ett skönt, blcklagdt, blondt fruntimmer, som hon kallat moder. Denna moiodi
sjöng hon ofta och Adrian kunde aldrig höra den nog. Den hade för honom eu
alldeles obeskriflig tjusning, och lian bad henne, hvarje gång de sammanträffade, att få
höra det oförgätliga
orden derlill mindes hon icke. Då hon sjöng dessa toner, tillslöt han sina ögon, eller
ock lutade han sitt vackra hufvud mot handen, och drömde derunder om allehanda
herrliga saker och ting; understundom gnolade han sakta med. Blott under
repetitionerna fingo de tillfälle att råka hvarandra; der, under de målade träden, belysta af
den oljdränkta pappersmånan, på gräsbänkar af grofhyfladl träd, emellan linor, lampor
och skrangliga kulisser, uppspirade den hulda blomman af deras oskyldiga kärlek;
denna kärlek gjöt sin förklarade glans öfver hela deras usla och brokiga omgiihing.
De hade icke behof af någon näklergalssång eller sorlet från något källsprång, för att
finna poesi i del ömma förhållande som rådde dem emellan. I deras egna hjerlau
framqvälide en källåder af den friskaste poesi, och deras lyckliga, sorglösa kärlek
sjöng för dem sånger, jemförliga med lärkans jubel i blånande rymd. I deras
solbe-glansla lycka hade ännu icke något svårmod inblandat sina dystra skuggor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
