Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Symfoniens egendomliga natur.
I den rena musikens verid är symfonien genom sio rikedom på uttrycksmedel
ostridigt den musikaliska skildringens högsta form. Den stora mängd af olikartad#
instrumenter, som står symfonisten till buds, sätter honom i stånd att icke blott
genomgå alla grader af tonstyrka, ifrån det svagaste, mildaste piano i violinen till det
väldigaste, allt skakande forte af hela orkestern, och sålunda kunna stegra uttrycket ända
till den högsta grad af kraft, utan ock genom användniugen af alla de otaliga
kombinationer, som de många olika instrumenlerna erbjuda, åt idéerna gifva tusenfaldigt
vexlande former, £t hvarje särskild känsla ett egendomligt, betydelsefullt uttryck.
Visserligen har i den rena eller instrumentalmusikens sfer äfven viotinqvarletten en
ganska hög rang, och — då violinen i flcrfaldigt hänseende är det yppersta af alla
instrumenter — i qvartctt-%enren ulan tvifvel den högsta; men vid en jemförelse mellan
symfonien och violin-qvarletlen, kan man väl dock icke undgå att gifva den förra med
dess ojemförligt rikare resurser företrädet. Qvarletten besitter väl vissa utmärkta
egenskaper, som antingen icke eller åtminstone ej i lika hög grad tillkomma symfonien; en
sådan är t. ex. framförallt den, att qvartetten, hvilken, såsom uttryckande den
musikaliska tanken »reducerad till sin enklaste expression» (såsom OulibichefJ riktigt
anmärker), mer uteslutande sysselsätter sig med den rena idéns utveckling i den
enklaste form, i en helt lätt och luftig omklädnad, medan hon i följe af sin fåstämmighet
och sina instrumenters likartade klangfärg saknar symfoniens tonstyrka, dess sinnliga
glans och rika colorit, deremol låter den musikaliska tankens gruuddrag klarare
framträda så i melodiskt som harmoniskt hänseende. Äfven den egenskapen utmärker
vio-lin-qvarteltcn framför symfonien, atl den förra i allmänhet tillåter en finare nyansering
af melodien och harmonien. Men violin-qvartelten äger å andra sidan intet af de
många medel till framställning af känslor och idéer, till uttryckets varierande och
effektens förstärkande, hvilka 6/dj-inslrumenternas talrika falang och sträng-instrumenternas
samverkan i massa förläna symfonien; hvnrcmol den sednare, som i sig innehåller
vio-liu-qvartetlens stämmor såsom en väsendtlig beståndsdel, äfven besitter den sednares
uttrycksmedel, ehuru naturligtvis med den flerfaldiga inskränkning i deras anväudning,
som symfoniens egendomliga natur fordrar. Symfonien äger så väl i qvantitativt som
qvalitativt hänseende ett naturligt företräde framför qvartetten, derigenom att hon
förmår dels genom en hel mängd grader öka eller minska lonslyrkan, dels ock på det
mångfaidigaste vis förändra klangfärgen och dermed äfven uttrycket, samt dessutom
derigenom alt hon förmedelst de många olika stämmorna, en bvar med sin särskilda
melodi, isynnerhet vid deras iiklidiga samverkan, kan väcka den sublima, saliga
känslan af ett stort harmoniskt helt, liksom en hel verld, der intet saknas, men dock allt :
lefver och verkar i den fullkomligaste harmoni. Symfouien med sin glänsande
mång-slammighet, sin stora öfverlägsenhet i klang och tonstyrka, talar ett vida kraftigare
språk an den enkla, mer abstrakta qvartetten. Qvartett-kompositören målar så att
säga med fin pensel, symfonisten med bred; den förras arbete förhåller sig till den
sednares ungefär som en tnioialyrraåluing till en stor dekoration på scenen. Men
symfoniens stil är dock äfven i grunden en universelare, i följe af henues förmåga att
under styckets förlopp i många grader minska eller öka flerstämmigheten eller antalet af
/
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
