Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Leipziger sladtleatcrn hade nämligen undertiden blifvit uppdragen åt D:r Schmidt, som
engagerade Lortzing som kapellmästare på ett år. Delta bref var i ett anfall af
humoristiskt lynne undertecknadt: »Albert Lortzing (blifvande kapellmästare.)»
För alt hämta krafter efter öfverstånden sjukdom, gjorde Lortzing sommaren 1843
C\
en ulflygt till Dresden och Sachsiska Schweitz. Återkommen till Leipzig ålade han
sig en sträng diet, men arbetado icke dessmindre flitigt på sitt nya arbete: »Undine»
efter Fouqué, ett ämne, hvars bearbetande förorsakade honom osäglig möda. »För
närvarande är min penna sysselsatt med Fouqué’s Undine», skref han till Diiringer,
»och jag försöker ombilda denna dikt till en romantisk opera. Men tyvärr förslå icke
mina krafter för ett sådant arbete, och jag måste höra mig om eller en versmakare i
den alvarliga genren, alldenstund texten blir mer och mer tragisk ...»
Till följe af en inbjudning från Duringer begaf han sig i Juni 1844 öfver
Frankfurt till Mannheim, och tillbringade här flera angenäma, oförgätliga dagar. Af
Mann-heimerpubiiken, af teaterslyrclsen, af sångurne och orkeslerpersonalen blcf han
öfver-hopad med ärebetygelser. Den 3 Juli uppfördes »Gzar und Zimmermann» under hans
personliga ledning. Följande dagen skref han till en af sina vänner, Reger i [-Frankfurt:-] {+Frank-
furt:+} »I går var min hedersdag. Den var lysande. Redan vid repetitionen blef
efter att hafva presenterats, emotlagen med ljudelig applaud; och på samma sätt
mottogs jag i går afton vid milt. inträde i salongen, nf den ganska talrikt församlade
publiken. Bifallet efter hvarje nummer och efter Ii varje akts slut var utomordentligt.
— Till allrasist framropning. Jag höll ett tal, och, af lutter förvåning öfver att jag
icke kom at mig, var jag verkligen på vippen alt tappa coneeplerna. Jag var belåten
med mig sjelf. Alla emotlogo mig på det mest vänskapliga sätt, äfven kapellmästaren
Lachner; han mötte mig genast med Duringer vid ångfartyget...»
En resa, den han med Diiringer företog till Baden-Baden, förskaffade honom
många angenäma njutningar. Musikanterna, som voro församlade i badsalen, uppspelade,
när han inträdde, det ena stycket efter del andra ur hans operor. Tyvärr varade
denna hans vistelse i Baden-Baden blott tvänne dagar, dem han dock, så länge han
lefde, alltid med hänförelse erinrade sig.
I Mannheim fick Diiringer af vederbörande auktorileter uppdrag all i deras namn
åt Lortzing öfverlemna ett minne, bestående i en laklérstaf af palisanderträd med
silfverhandtag, inlagd i ett elegant fodral, hvars öfre del utgjordes af en stor kiselsten
från Rhen, på hvilken var ingraveradt Badiska vapnet med omskrift: »Grosshcrzogl.
Bad. Hoflheater-Comité». Sillverhandtaget var indeludl i tre fält; i det första var
gra-veradl: »Albert Lortzing», i det andra: »den 3 Juli 1844», och i tredje fältet:
»Erin-nerung an Mannheim».
Sångare-personalen vid Mannheimer-hoflealern gaf honom, aftonen före hans afresa,
en präktig serenad. Till vännen Diiringer skref han: »l går gafs min »Wildschiiiz»
och det med en glorieus framgång! Tvenne gånger blef jag inropad ...»
Lortzing slod nu vid siu lyckas vändpunkt, han hade nått dess högsta spets: han
hoppades på en riklig utkomst, var tillfreds med de förhållanden, hvari han sig befann,
och var berömd och lycklig, lians triumftåg till Mannheim utgjorde höjden af hans
konstnärliga lycka, men från detta ögonblick gick hans bana nedför. Af oblandad gliirlje
slog ännu hans hjerta, och full af förhoppningar motsåg han, med en af
näringsbekymmer ännu ofördunklad blick, en lugn framtid. Uppburen af allmänhetens bifall,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
