Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
• •
af direktören och medleinmarne vid nyssnämnde teater, den aflidnes gynnare och vänner,
nästan alla Berlins konslnolabilitcter, deribland Meyerbeer, v. Kusiner, Dorn, Taubert
etc. Predikanten Alt höll vid grafven ett kort tal, hvarpå Mantius, Zschiesche,
Heinrich och Michlcr afsjöngo en qvartelt, och regissören Ascher yttrade några slutord.
Begrafningsomkostnaderna hade direktören vid Friedrich-VVilheJmslädtcr-teatern bestridt
ur sin egen kassa. y > .
Lorlzing har delat lika öde med så många andra förträffliga Tyska skalder och
tonsättare; lörst efter döden fick han sitt sanna konslnärsvarde rätt uppskattadl; först
när det blcf bekant, alt vännerna måste, i anseende till den aflidnes fattigdom,
bekosta hans begrafning, förundrade man sig öfver ödets orättvisa, som undanhållit en
sådan man den belöning, honom, framför andra mindre vällörtjenta, rättvisligen borde
tillfallit.
• * •
Efter Lortzings död sökte man alt i Tyskland godlgöra den hädangångnc de
oförrätter, som man låtit den lefvande tillfogas. 1 Berlin bildade sig en komité,hvilken lät
utgå en uppmaning till alla Tyska teatrar, alt genom understöd bispringa den olyckliga
familjen, och dymedelst uppfylla en hederspligt. Många teatrar följde uppmaningen,
och föranstaltade representationer till förmån för Lortzings elterlemnade maka och
barn. Till och med från utlandet inflölo rika bidrag, — hans »Czar» hade ju redan
blifvit öfversatt på Svenska, Danska, Böhmiska och Ungerska språken.
Lortzing var en sällsynt menuiska, en äkta konstnär. Han ägde ett öppet,
fördomsfritt och gladt umgängessätt. Hans stora blygsamhet och sjelfkännedom räddade
honom från att lofva mer än han kunde hålla. Hans operor upplogos af alla teatrar,
och om de icke gå till eflerverlden, sä hafva de dock glädt sin samtid. De så kallade
kännarne blicka med ett visst förakt ned på Lortzing, men de sanna kännarne akta
honom högt.
Trenne år eller Lortzings död uppreste lians vän Diiringer öfver grafven en
enkel sten, med en inskription, innehållande den hädangångnes födelse- och dödsdag samt
följande af Diiringer författade vers*): ,
Uti hans sång, som sorg, känns Tysk natur igen,
Hans hela lif var strid mot afunden och nöden;
I grafvens tysta frid aflorkas tårars flöden,
Ilan sjelf är icke mer — hans sång dock klingar än. .
Några yttranden af Lobe och V. Lacbner om Lortzings tonsättareförmåga må af-
sluta delta biografiska utkast.
1 sina »Musikaliscbe Briefe» afgifver Lobe, rörande Lortzings verksamhet som
komponist, följande omdöme:
.»Afven dc geniala bland lonsäUarne föraktade och förakta Lortzing, — högst
orättvist, ty det skulle vara bättre både för dem sjelfva och för publiken, om de
studerade hans operor för att lära, huruledes publiken viDnes. De kunna och må också
gerna föra sitt »högre» till torgs, om de blott ville lära sig, alt gifva det en mera
anslående form och göra det mera allmänfatlligt.
Hade också Lortzing ingen annan förtjenst än alt han, emot de genialas dystra
nallsLyckcu, uppvisade fragmenter af solskensstycken, så borde han, om också endast för
. *) Originalet till dessa ord återfinnas i N:o 22 af denna tidnings Torra årgång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
