Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gertrud, lycklig i känslan af sin återvunna frihet, reste nu med sin man genom
Tysklands större släder, och erhöll öfverallt entusiastiskt bifall och rik vinst. Hon
sjelf höll sig till det förra, Mara till det sednare. År 1780 kommo de till Wien.
Kejsar Joseph sysselsatte sig på den liden med sitt älsklingsnöje, Italienska operan,
r •
(Signora Storace var dess prima donna), och härvid kunde Gertruds lalang ej
användas. Maria Theresia deremol, ehuru redan vid hög ålder, intresserade sig högeligen
för henne, och gaf henne, vid hennes afresa till Frankrike, rekommendationsbref till
sin dotter, drottning Marie Antoinette.
1782 kom Gertrud till Paris, der drottningen mottog henne på det huldrikasle,
ehuru, utom hennes konst, allt felades henne, hvarigenom fruntimren pläga göra lycka
vid liofven. Sedan hon sjungit i Versailles, gaf hon en stor konsert i Paris, hvarvid
hon väckte deu högsta sensation. Den berömda sångerskan Todi vistades då i Paris,
och hela staden delade sig i två partier, Todister och Maraister. »Hvilken af båda
sångerskorna är störst?» frågade drottningen i Versailles två hofherrar, hvilka
Öfver-varit Gertruds konsert. »Madame Mara utan tvilvel», svarade den ene. »C’cst bientdt
dit« (c’psI bien Todi), inföll den andre q v i c k t nog. I den storartadi enkla och i den
lysande bravur-sången var Gertrud Öfvcrvägande, liksom Todi uti den ljufva, naiva
genren.
Härifrån gick Gertrud 1784 lilt London, der del stora oratoriet och de andliga
konserterna sedan Händeis tid höllos i högt anseende, och understöddes af Konungen
samt det kungliga huset. Gertrud fann sig här bäst på sin plats.
Emellertid hade Mara håde i Paris och London, såväl inom som utom hus, fört
ett Icfnadssätt, så afskyvärdt, att hans makas böjelse slutligen måste vändas från
honom. Hon skiljde sig nu från honom, hvilket försiggick helt fredligt, emedan hou
tillförsäkrade honom ett ej obetydligt lifstidsunderhåll. Han dog i Holland 1808 i bedröfliga
omständigheter. —l London mottogs hon på del ärofullaste, och prinsen af Wales blef
hennes beskyddare. Sedan Gertrud låtit höra sig i Panlheon, kunde ingen konsert
mera gifvas, om hon ej biträdde dervid; äfven i aristokratiens kretsar måste hon
sjunga, och vann med allt detta oerho’rda summor — hvilka dock hennes följeslagare
(ty en sådan hade hon alltid på sina resor efter skiljsmcssan från Mara) snart åter
satte i omlopp. Siu största ära äfvensom sin popularitet vann hon genom sin
medverkan vid de stora årliga konserterna, som till Handels minne uppfördes i
West-minster-Abbevs koJossala lokal. Säkert glömde ingen, som dervid varit närvarande,
med hvilken kraft och storhet hon i den berömda arian ur Messias sjöng del ofta
återkommande stället: »jag vet att min Förlossare lefver» — huru bon sjöng, och sjungande
talade, och talande accentuerade det.
Detta har, utom Madame Mara, aldrig någon sångerska förmått, och här var
kulminationspunkten af hennes konst samt dess högsta triumf. (Slutet följer.)
Första representationen af ”Robert le Diable” i Paris.
(Ur ”Mémoires d’un bourgeois de Paris”, par L. Veron.)
Nyss blifven styresman för scenen, var mitt första angelägna göromål att företaga
granskningen af »Robert le Dialde», del enda verk som för närvarande kunde komma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
