Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mil med etl partitur, der såsom i de moderna operorna, tonsättaren lagt sångaren
hvarje uttryckets nyans i munnen — hon skulle med stor indignation liafva kastat par*
tituret för tonsättarens lotter, såsom ett attentat mot hennes artistiska frihet och
sjelfsländighel. (Forts.)
t
Musiken till den nya BcIImaus-cditioncn,
m • •
Af Sveriges mest originelle skald eger man redan en skön minnesvård, som
återger dragen al hans yttre väsende; en ännu ädlare, återspeglande dragen af hans ande*
uppstår nu i en fulil värdig form lör våra ögon. Den utmärkt vårdade nya upplagan
af Bellman, med sina vackra illustrationer, sina sakrika kommenlarier, är, så långt den
hunnit framskrida, redan allmänt känd och värderad. Oss återstår blott att yttra
några ord om det sätt, hvarpå den Bellmanska poesiens tvillingsyster, musiken, här
blif-vit behandlad.
I detta afseende hade man två vådliga klippor att kringgå : för litet trohet mot
andan, och för mycken trohet mot bokstafven. Båda äro nättopp lika menliga och
sammanträffa i enahanda resultat. Man skulle kunna säga, att vid föranstaltandet ulaf
en ny edition af en klassiker äfven den bokslafliga troheten aldrig kan drifvas för långt,
och delta kan val tillämpas på melodierna, men cj på harmonierna. Om Bellman sjelf
hade harmoniserat sina melodier, sjelf hade salt pianoackompagnemenlel till dem, så
hade delta varit hans verk och följaktligen oantastligt. Delta är icke händelsen; man
vet väl att han sjelf plägade ackompagnera sig, men på luta, icke på piano, och man
känner ej, hvilka harmonier han härtill använde; någon bokslafvens integritet linnes
O
här således icke att bevara. Att Bellman godkänt den AhlstrÖmska bearbetningen,
bevisar moraliskt ingenting: ty de nödvändiga konsiderationerna mot den tidens clavecin-
O
spelande dilellanlverid, hvilka påtagiigen ledt såväl Ahlströms bearbetning som
Bcll-mans autorisation deraf, hafva lör längesedan upphört att existera, och med orsaken
upphör naturligtvis älven verkan. Del troliga är dessutom, alt Bellman, som
svårligen drömde om att han en gång skulle blifva en klassiker, med denna autorisation
endast åsyftade all äfven till musiken lå del kongl. privilegiets hägn utsträckt; och bade
ban i våra dagar kunnat förnimma ett bokstafligl bibehållande af den Ählslrömska
satsen, skulle han säkert undrat, hvarföre man ej af pur pietet äfven bibehållit sjelfva de
AhlstrÖmska piåtarne med deras mystiska inristningar.*
Delta om pieteten mot bokstafven; ulan att den reduceras till sina rätta gränser,
kan pieteten mot andan ej existera. Om denna nu ett par ord.
De flesta Bellmansmclodierna — de hafva alla blifvil det genom sin innerliga
sammansmältning med poesien — måla ej allenast situationerna på det lifligaste, utan ega
ock en lika lefvandc lids- och lokalfärg. Tidstaflor af denna art förbjuda all
modernisering i harmonisk behandling, men erfordra deremot all den lyftning af sin genuina
färg, som harmoniens konst är i stånd alt gifva, och man vet af hvilken magisk
förmåga denna konst just i delta hänseende är mäktig, man vet hvilken henlig belysning
en afpassad harmonisation gifver våra national-melodier (nemligen dä de falla i rätta
händer), man vet, hvilka karakteristiska drag kunna ligga i en blott basgång.
Bell-man var troligen ej mäktig denna konst, ocb Ahlströms bearbetning ur i alluiäubet cn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
