Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
%
egen gestalt. Men ett hårdt, etl ännu okändi, men förfärligt och oundvikligt slrafT var
utsatt för den som skulle svika i sitt åtagande och på något sätt grumla källan. Hon,
så hade de sköna nymferna sjelfva medgifvit, jemle alla hennes systrar, hela hennes >
ätt, skulle då dömas af öfverguden, och sedan domen gått i fullbordan, ja, sedan finge
ödets dom råda.
Så hade de redan länge Icfval tillsammans, dc båda gudaätterna, myckel längre,
som jag sagt, än de ens sjelfva kunde minnas; och ännu var källan lika ren och ännu
hade ej fjellets demoner blifvit ense i sina planer.
Då tilldrog sig följande:
Det var natt. De blixtrande stjernorna hade redan en stund flammat öfver jorden,
och just nu uppgick den gyllene månan bortom hnfvet och drog cn bred strimma, lik
en andebrvgga, öfver dess djup till stranden af den gröna gudaängden. Nära bafvet,
vid den underbara källans rand, syntes en hög, smärt gestalt sitta lutad; ty, ehuru natt,
var dock luften genomskinlig Som mörkblå krystall. Det var sjelfva den ljufva
öfver-iivmfen, som sålunda syntes sitta ensam der och vaka öfver källan. Alla hennes sy*
sirar sofvo redan och ehuru det icke var hennes tur att denna gången hålla vården,
så hade hon likväl åtagit sig delta, emedan hon iilskade all sålunda silla ensam med
sina Latikar då allt var tyst. När hon skådade ned i källan, återspeglades hennes
blickar derifrån likt två stora stjernor, och hon roade sig med att passa dem så, alt dc
vanligtvis ålerlysle från djupet af kalkarne utaf två stora liljor, dem hon synnerligast
älskade. Stundom åter kunde hon sitta långa stunder och skåda utåt hafvet, och låta sin
själ tåga längs månbryggan till dess andra strand. En gång, när hoo sulit sä och länge
skådat utåt, syntes plötsligt, vid del hon åler blickade ned i källan, två andra stora
sljerneögon lysa derinne jemte hennes egna. Hon vände sig ål sidan, och bredvid henne
stod tyst och ensam de höga gudaynglingarnes anförare — sjelfva öfverguden. Sådant
hade aldrig förr händl. Aldrig hade dessa båda mött hvarandra cnsauima, ehuru de
ej heller någonsin vetat att undvika sådant. När hon nu vände sig mot honom, räckte
han ut sin hand, och hon fattade den; lian drog henne till sig, och af sig sjelf lindade
hon sina armar omkring honom. Aldrig hade sådant förr inträffat. Ja, de kysste
hvarandra, och förvånade deröfver drogo de sig åter tillbaka och skådade med sina
sljerne-ögou undrande på hvarandra, likasom de velat fråga om de verkligen ännu voro
desamma väsenden som förut.
Ater en gång närmade de sig och kysste hvarandra, och på nytt förvånade de sig
öfver alt det, som nu syntes så lätt och naturligt, som Ijuft, all del dock aldrig förr
inträffat. En glimmande aning om etl nytt, hittills okändt lif af outtömlig ljuf skönhet
och tillfredsställelse, men hvars namn dc ens ännu icke visste, blixtrade plötsligt fram
för deras själs ögon och fyllde deras väsen med en glad häpnad. Plötsligt utropade
^ *
den höge gudaynglingen: »Jag måste bort» sade han, »jag måste bort att förkunna mina
bröder hvad vi upptäckt här i natt, och livad som hädanefter kan vänta oss alla!» —
Och innan hon ännu med sina armar, som hon häftigt utsträckte, hunnit hejda honom,
innan ännu det utrop, som låg färdigt på hennes läppar, hunnit lemna dem, hade han
redan, med tankens snabbhet, ilal bort öfver slätten och försvunnit i djupet af luudarue.
O! hvarföre flydde hau? Hvarföre skulle han lemna henne ensam uu, just nu? Eller
hvarföre flydde icke äfveo hon, den sköna nymfen, lör all för sina systrar förkunna hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
