Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men utan atl derföre utdö; det var ncmligen folkel som då mottog de förskjutna
himlabarnen och intill scdnare lider vårdade och bevarade dem. Men detta i
förbigående; benämningen gör ingenting till saken. Vi ville blott säga alt den s. k.
folkvisans naiva ton, nationella färg, flytande melodiska karakter, med elt ord, naturljudet
fullkomligt återfinnes i Aubers musik. Dessa roudinos, chansons, kupletter, som
egentligen utgöra grunden för hela denna musik, tillhöra ej så uteslutande vår lid, som
mau vanligen påstår; de räkna liksom D’Alavracs och Méhuls skapelser, sina anor
långt tillbaka i medeltiden, till provengalernas romantiska tidsålder. Men det
karakteristiska hos den franska musiken ligger deri atl dess ton ej stadnat vid något
lide-hvarf; den ansluter sig till tidsandans vexlande lynnen och återspeglar på det
trognaste dess nyanser med alla dess skiftande färger, ulan alt förlora något af den
ursprungliga folkmessiga naivetelen. (Poesien olla likaså; vi erinra blott om Béranger.)
Deraf kommer den stora popularitet, den ingänglighet som denna musik eger i samma
grad för alla sinnen: den är okonstlad nog för det råa naturbarnet, artistisk nog lör
den bildade kännaren.
Hvaiföre hafva vi i Norden ingen nalionel londramatik? emedan nalurtonen hos
oss ej följt konsten, ej tiden; emedan folkvisan och konstsången för århundraden sedan
skiljt sig från hvarandra. Nordens sångmö sitter ännu ute bland bergen och drömmer
om Hagbarth och Signe, om Axel och skön Valborg; för vår lids meuniskor har hon
ingen blick, för deras fröjder och smärtor ingen lon.
Denna nationella folkton i Fra Diavolo försvårar belydligen dess rätta uppfattning
och ålergifvande af andra än franska artister, och hos oss kan i närvarande stund
någon passabel framställning deraf svårligen komma i fråga. Musiken såväl som
dialogen är Tull af epigrammatiska uddar, som alla fordra en pikant nyansering, och en
sådan förspörjes sällan. Om litelrolens utförande genom hr Strandberg låler i sanning
ingenting säga sig, ehuru det är sannolikt att han handlar efter bästa förmåga. M:ll
Andrce sjunger sitt parti med mycken musikalisk värma, men ej med serdeles individuel
färg och egnar sig för öfrigt i intet hänseende för denna rol, som deremot i hvarje
hänseende skulle passat för fru Strandberg, hvilken besynnerliglvis på sin lott erhållit
ladyn. Äfven fru Strandberg, ehuru fin och graciös såsom alltid, förmår dock ej fullt
individualisera sin rol, som hvad aktionen vidkommer, skulle hafva funnit sin lyckligaste
representant i Fru Hedin, såvidl hon möjligen förmådde återgifva sångpartiet, hvilket
vi måste lemna derhän.— Hr Lundbergh förtjenar som lorden allt loford; han träffar
och genomför rolens grundton ganska lyckligt. Elt par ställen, der det engelska
uttalet ej är alldeles rikligt (t. ex: mounlains, death) kunna lätt rättas. — Hr Dahlgren
(Loreuzo) utmärker sig i sin arielta genom en ganska ädel och vårdad frasering,
ren intonation, hvarjemte han med mycken fördel förstår använda sina höga brösttoner
vid tillfallen då man eljest måst åtnöja sig med den bedröfliga falsetten. Nämde
nummer har ock vid hvarje representation begärts da capo. Hrr Dahlgren och Wiliman
äro att räkna bland de mest lyckliga företeelser från den förra styrelsens tid. Äfven
hr Wiliman fyller såsom Giacomo sin plats med heder, hvilket ock kan sagas om hrr
Sandström (Beppo) och Uddman (Malteo). — Orkestern förtjenar loford för sin goda
nyansering.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
