Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mannen Öfven bar elt så ärlig!, godt ansigte”. Jag satle mig jemte honom, och
behöll hans hand i min. Han såg cn stund rörd på mig, och sade sedan: "Anna så
rask! ack jag har for mycket spännt själskrafterna, jag är redan alldeles barn*’! och den
gamle grel bittra tårar. Damerna ville afbrvta, för att skona honom. Nej, låt mig
vara, barn”, ropade den goda gubben, ndet gör mig godt, jag gråter blott glädjetårar
öfver mannen der, honom skall det ga bättre”. Jag sökte förgäfves framföra ett
hjert-ligt tacksamt ord, och kunde endast rätt hjcrlligt kyssa hans hand.
Fru von Pereira, som han med sitt svaga minne i början icke igenkände,
påminte honom i barnslig, lekande lon åtskilliga lustigheter, och han leddes ock snart af
henne in i denna ton, som han alltid lär hafva mvcket älskat. Men nu meule damerna
J ¥
att vi måste lernna den svage gubben; vår närvaro angrep honom slutligen för
mycket, hvarföre vi togo afsked. Men knappt voro vi utom kammardörren, så ropade han
oss tillbaka, och sade: ”jag måste väl också visa Reinhardt mina skatter”. Då
frambar en uppasserska åtskilliga sköna, till cn del dyrbara saker. Det inleressantasle
deribland var elt lemligen stort platt skrin, som Furstinnan Esterhazy, — gemål till nu
regerande Fursten, och sonhustru till den Esterhazy hos hvilken Haydn var kapellmästare —
hade låtit göra åt honom, efter hennes egen sorgfälliga föreskrift. Det var af svart
eben-holls, starkt infaltadl i guld och pryd t med gyllene basreliefer. På locket var målad,
den rörande sköna scenen i Akademisalen som vid den sista stora uppforningen af
Haydns ”Skapelse” blef en verklig apolheos för konstnären. — (Collin uppläste
för mig ett rätt skönt berättande skaldestycke öfver denna scen). — I skrinet låg en stor
präktig stambok, inbunden i svart sammet med guld, Furstinnans namnchiffer derpå, och
inuti de hjerlligaste inskriptioner af hela furstliga familjen. Jag måste blifva den
första konstnär, som inskref sig, sade mig den gode gubben, han skulle skicka mig den.
Hela skrinet var lör öfrigl ä båda sidor inredt med det prydligaste skriftyg och
åtskilliga små artiga och nyttiga instrumenter af fint Engelskt stålarbele och guld.
Sedan visade han mig ett stort antal guldmedaljer af Pelersburgska musikaliska
sällskapet, af Parisiska conservatoiren för hvilken han särskildi coinponerat flera
sympho-nier, och af många andra; äfven en mycket dyrbar ring af Ryska Kejsaren; diplomer
af Parisiska Nalional-inslitutet, på VVicnska borgarerättighelen och många andra dylika
saker. Den fryntlige gubben tycktes rätt glad ålerlefva deruti.
Då vi sedan efter en god timma verkligen togo afsked, höll han mig ensam ännu
fast vid handen, och sade mig under många kyssar, att jag måste, så länge jag var
här, besöka honom åtminstone en gång i veckan. Med små ängsliga drag af girighet*
midt ibland sina rikedomar, som han icke en gång mer kan begagna, vill jag icke
besudla denna berättelse; men del skar mig i själen*).
• • __________________
Afven den förträffliga Beethoven har jag ändteligen uppletat och besökt. Man
bryr sig här så litet om honom, att ingen" visste säga mig, hvar han bodde, och det
kostade mig verkligen mycken möda att fa reda på honom. Slutligen fann jag mannen
i en stor, ödslig, enslig boning. Han såg i början så mörk ut som hans bostad men
blef snart munter, och tycktes hafva lika så stor fägnad alt åter se mig, som jag hade
*) Denna misstanke om Ifaydn’s girighet delas icke af någon annan författare, så vidt vi käuiia
det; den är tvärtom vederlagd af uågre. Iied:s anm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
