Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’* Nicolai, trött af det långvariga fruktlösa sökandet eller något passande ämne alt
begagna, återvände med förnyad liflighet till den för halftannat år sedan under repre«
sentationen af Don Juan väckta ideen, och hvilken nu så småningom skulle sättas i
verket. I enlighet med hvad han förut vant sig, gick han äfven nu till väga.
Sålunda utstakade’han från nummer till nummer, frän scen till scen, sin plan
för Ve muntra fruarna i fVindsor". Versifieringen af de enskildta numrorna, och
deras dialogiscring öfvertngs af Mosenthal, en lycklig omständighet, som Nicolai aldrig
kunnat önska sig bättre. Den flit med hvilken han numera arbetade på det begynnla
verket, var jättelik, man kan nästan säga mördande. Det ena numret efter det
an-dra hade knappt hunnit skickas i concepl till Mosenthal, — som under sommaren
bodde på elt landställe nära Wien — förrän del återsändes från denne att undergå
den slutliga utarbetningen. På h v i I a och vederqvickelse tänktes föga. Det var med
knapp nöd ett svårt kropps’idande, hvilket dessutom hotade alt i förtid förstöra haos
icke just så starka organism, flek föranleda någons tids hvila.
Men derför hade också tonsättaren den glädjen alt se ett verk uppstå, som helt
och hållet och på en gäng sprungit ur hans själ såsom gjutet ur en form. Den
lyckan att 1 det allmänna erkännandet skörda lönen derför, skulle tyvärr icke blifva
honom beskärd.
- ’ *
Han följde cn kallelse till Berlin, föga anande att del verk, med hvilken han, så
till sägandes cn Tyska konstens förlorade son, lysande och rik på förhoppningar åler
inträdde i det Tyska konstnärslifvets Fädernehus, icke endast skulle blifva lians ”En
Ålerkommandcs belåning”, utan äfven tillika hans "Svanesång”.................
Icke långt derefter bars han till grafven.
Tysklands förträfflige tondiktare, förnämligast i opera-facket, äro icke tillfinnandes
i så stort antal, att vi icke på det smärtsammaste ha alt beklaga Nicolai’s tidiga död.
Ej så lätt, och först efter mången Ulyssesfärd på konstens och lifvets omätliga ocean,
har han kunnat tillkämpa sig det testamente som han ål oss eflerleinnnt. Ej hvar
och en är förunnadt all med oförtröttad hand söka alt samla sånggudinnornas ljufvaste
blommor och deraf vira sig en krans. Del han tillkämpade sig, var frukten af ett
alvarligt, redligt, rastlöst sträfvande och är elt bevis på en wanligt begåfvad. genom
de strängaste studier och den bästa vilja mognad genius, i hvilken otvifvelaktigt den
Tyska konsten frånryckles en af sin mest hoppgifvande befordrare.
Nicolai’s yttre personlighet var vänlig, men syntes mindre tillgänglig och
tilldragande vid första anblicken, än hvad den verkeligen var när man småningom hunnit
blifvit mera bekant med honom. Nästän liten till vexten och icke af någon stark
kroppsbyggnad, var han hastig och liflig i sina rörelser. Uttrycket i hans af naturen bleka,
men för ingen del pjunkigl sentimentalt bleka anletsdrag var alltid gladt, och
Öf-verhufvud taget visade han sig beständigt skämtande och vid muntert lynne. I
momenter af högre lyftning t. ex. då lian dirigerade något af Beethovcns verk, glänste
hans klara blick särdeles lifligt och afspeglade troget konstnärens innersta själsrörelse.
Hans organ var något hög; sångröst ägde han alldeles ingen. Dock var han en
förträfflig sånglärare, och hans gälla stämma beherrskade under repetitionerna sångarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
