Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
något!
Vanlig skrift läser jag hjelpligt, men inte noter.
Du borde blygas! en sådan röst, så mycken fallenhet, och inte vilja iäfå
— Nu mera blefve det svårt att lära något!
— Prat! del ges ingenting lättare för den som bara har lust! har du lust, ha?
— Om signor ville bli min lärare —
— Hahalia ! inte har du valt dig den sämste! men lika myckel! kom till mig i
morgon bittida, Landstrasse in der goldnen Birn, andra våningen.
Ranuzio kom. Mozart började undervisa honom, och efter två månader var dt»
ifrige läraktige eleven i stånd till alt sjunga allt från bladet och spela hvad söm
Mo-zarl satte för honom och hans instrument. Men äfven på den talentfulle italienarens
föredrag hade Mozarts undervisning haft ett betydligen förädlande inflytande, ocb nu
var han bland sina kolleger i Wien obestridligen den förste. Också väckte ban snart
den bildade allmänhetens och många musik-kännares uppmärksamhet, och flera af de
sednare sökte förmå bonom till att egna sig ål scenen. Men dertill försporde Ranuzio
ingen lust, och Mozart, som mau bad att förmedla saken, svarade leende: vJag inser
ej bvarföre icke folket i Ölstugorna också någon gång skulle kunna få böra uågot aøm
duger! tror ni då, ni förnäma och rika, alt sådant bara finnes till for er?”
Delta yttrande upptogs af de ”förnäma” ganska onådigt, och bidrog ej Mtet alt
gifva hans afundsmäns intriger lättare fart. Ranuzio stod sig för öfrigt förträffligt
deryid. Han blef snart den omtycktaste harpist i hela Wien, måste ofta låta böra sig
i auseddare privatkrelsar ocb var på god väg att bli en förmögen man. Men ingen**
slädes sjöng ocb spelade han hcldre än i Blå Flaskan, och var endast ledsen for det
att han ej kunde förmå sin kära Signor Aniadeo till alt mottaga hälften af ban9
för-tjenst, hvilken, enligt Ranuzios förmenande, med full rätt tillkom honom. Endast
några gånger, såsom Ranuzio antydde, hade Mozart, då han var alltför nödställd, tillåtit
harpisten alt honorera några nya, enkom för honom komponerade stycken, äfvensom
han då och då ej försmådde en flaska ädel Klosler-Neubrunner, hvilken spenderades
honom af värden, som likaledes iänu siil räkning vid att Mozart blifvit stamgäst i
huset och att Ranuzio sjöng den store mästarens nyaste sånger uti Blå Flaskau, hvilket
småningom, utom de vanliga stamgästerna, äfven dillockade nya besök tillhörande de
högre ståuden.
Det var en sommareftermiddag år 1786, då två välklädda herrar, dem värden ej
erinrade sig förut bafva sett i sin lokal, inträdde i värdshuset Blå Flaskan. Den ene af
dessa herrar var en hög, kraftfull gestalt, hvars ståtliga figur änuu mera höjdes af en
jägmästareuniform; i de markerade, men fina dragen herrskade ett uttryck af
godlynt-bet, hvilket, i öfverenslämmelse med hans väsende i öfrigt, antydde en betydlig grad
aflefuadslust.—Den andre herrn var en liten, men ytterst välbildad gestalt, af märk-’
bar elegans i väsende och klädsel, ehuru deu sistnämnda var ingenting mindre än sökt.
Hans ausigte röjde vid första blicken den italienska typen, och det visade sig snart,
att inannen var ingenting mindre än Cavalieren Antonio Salieri, förata
kapellmästare vid k. k. hofoperan. Hans följeslagare var jägmästaren Carl Dillers, Edler von
Dittersdorf, känd och firad såsom författare af flera förträffliga komiska operor,
äi-vensom en bland Wiens utmärklasle violinvirtuoser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
