Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig allt
ket att
son att
garne åtujölo visserligen icke samma (ullmåtl al anseende som de förre, men de voro
nu, hvad man kunde kalla, mera tidsenliga, och vi vela hvad delta lilla ord har i
konst-väg alt betyda. Sjelfva benämningen ”Skald" i dess första höga bemärkelse förlorar
djupare i sagans dunkel, hvaremot de historiska urkunderna i stället ha
inyc-a om "lekare", "harpare”, "gigare”, "fidlare" o. s. v. och berättar
Sturle-sådane funnits redan i konung Hugleiks bof. Huruvida denna berättelse (år
tagas strängt efter orden, eller om icke Sturleson med lån af kända bilder (rån
samtiden velat tydligare försilinliga den okrigiska konungens vekliga lefnadsvanor, må
lemnas derbän. Hvarifrån dcsse "Lekare” m. m. så på en gång kommit antydes ej
heller; men då på grund af sednare tiders noggranna forskningar det är satt utom alil
tvifvel alt de varit af fullkomligt samma skaplynne som dc konstnarskasler, Itvilka .
södra Europa benämdes "mimi", "ministelli", "thymelici", "histrioues”, "joculatores" o. s. v.1
kan del med största sannolikhet antagas att de icke uppspirat ur här inhemsk rot,
utan antingen bil iukallats, eller sjeifmanl, för sin utkomst skuld, uppsökl norden,—
såsom ännu i dag främmande konstnärer ej sällan lör sed hafva — samt
härqvarslad-nat och "bildat elever.” — Mera historiska äu konung Huglcrks lekare äro ulan tvifvel
de, om hvilka Olof Haraldsous saga förtäljer att de i Olof Skötkonungs Hof, då rät
terna buros in till måltideu, följde derefter ”med harpor, gigor och saungtöl.” 1
Wil-kinasagan uppträda "loddare", såsom synonyma med lekare och fauns deribland cu
vidlfrejdad vid namn Isunger, som var Öfverloddarc och kunde "sjunga, slå på harpa,
spela fidla och giga samt allsköns strängaspel." För öfrigt berömmes en Sigurd,
äl-venledes såsom mästare på harpa, Gester, som på harpa kunde slå både Guunars-slag
och Gudrunas konstiga grep, o. s. v. För dessa sina talanger erhölio de vid hofveu
kostbara skänker.
Omkring denna period är det väl ock som de nordiska kämpavisorna uppkommit,
dessa iriska rotter, ur hvilka romanserna eller riddarvisorna sedermera så herrligt
upp-skjölo. Dessa ovärderliga poetiska och musikaliska skatter förökades och förädlades
under medeltidens lopp allt mer och utbredde sig i allt vidare kretsar, men hvad deraf
ursprungligen må tillhöra vårt land ar uumera icke lätt, eller, rättare, icke möjligt alt
utreda. "Jemlörelsen af Percy’s, Jamiesons och IV, Scotls samlingar saml i
synnerhet den sednares upplysningar till hvarje sång med våra traditioner och sagor, ro
manser ocb lolkmyler ar så myckel vigligare", säger A. A. Ajselius*), "som den
tydligen bestämmer deras ålder läugst fram i medeltiden, till hedeudomens och
christen-domens första strid — en tid då nordmaunaspråket och nordens vikingsfarare hade ett hem
på livar och en af nordsjöns ocb Östersjöns öar och stränder. Dä denna gemenskap
upphörde och småningom, med cbristendomens stadgande, lölken blefvo roligare sittande
hvar på sin strand, förgiugos dock ännu icke dc gemensamma sångerna och sagorna,
men utbildades, hvar och en, tillika med landets språk och anlogo småningom, under
traditionernas fortgång, något af det folks karakter, hos hvilket de fortplantades.
Häraf kan förklaras hvarför sä många sånger äro gemensamma för alla dessa folk;"
o. s. v.
Men af hvilka diktades då, så till poesi, som musik, ursprungligen dessa romanser
eller "folkvisor”, som de nu, ehuru mindre egentligt, kallas? — Icke kan man, med nå-
. a
*) Slutanmärkning till 3:dje delen af »Svenska folkvisor» utgifna af Gcytr och Afsslius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
