Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Falla dig!" Ii viskade Natalia och trädde hastigt tillbaka.
Ministern inträdde och yttrade vänligt: ”Ah! Monsieur Bach är ännu här? det
gör n»ig ett nöje alt ännu en gäng fä se er. Nåväl, ma chcre niéce!" vände han sig
till den upprördi flickan — "hur går del? är allt i ordning mpd konserten?"
— Jag hoppas det, min nådige onkel!
— Det gläder mig, min vän! och min gemål skall bli enchanterad af denna fina
uppmärksamhet. Ni, min kära monsieur Bach, skall säkert arrangera allt pä bästa
salt, derom är jag öfvertygad. Besök mig rätt ofta, hör ni? rält ofta — jag värderar
er och er talent på del högsta.
Ynglingen tackade förvirrad och aflägsnade sig.
’Elt godt hufvud och en stor In lent’’, sade ministern i det han såg efter honom
och ur en briljanterad dosa log en pris. ilan yttrade ännu åtskilligi li!l hans beröm,
öfvergick derefter skämtsamt till likgilligare ämnen och lemnade slutligen rummet, se’
dan han afböjt Nataiias handkyss och i stället tryckt en kyss på hennes panna.
Då Friedemann trädde ur palatset, kom pagen skyndande^ om hörnet och frågade
honom: "Hvarthän?"
— Till min boning.
— Ah prat, ni löljer mig genast till Faustina.
— Är ni förryckt?
W
— Klokare är ni, min engel! sådan blindhet! att inte märka lälian, som deiHistige
fågel fånga reu har utsatt!
— Hvad menar ni med del?
— Sacrebleu! jag menar alt ni genast kommer med mig till Faustina, eller ock
är ni i afton på väg Lill Königstein: ministern vet alltsammans!
Han drog Friedemann med sig.
(Forts.)
Den sista Mohikanarcn.
Det är ej blott Nordamerikas prairies och urskogar som ännu dölja rara exemplar
af ett fordom mäktigt slagte, melankoliska eremiter, som klaga öfver sin Stams
undergång: äfveu midluli den civiliserade verldens sköte, inidluli det moderna Berlin
träffar man ännu en konstnärsklass, som delar ett lika öde med dessa vildmarkens
storartade enslingar, men tyvärr ännu icke lunnit någon Cooper.
, Kort före kl. 2 eftermiddagen onsdagar och lördagar ser man på Berlins
bakgator gamla hedersman sträfva framåt, insvepta i korta kappor, under hvars kr.igc de
söka dölja eu violin jemle en nolrulie. Dessa gamla gentlemen äro klaverets
Mohika-nare, de sista representanterna éf den gamla musikskolan, som numera öfvergålt *
yngre ooh elegantare bänder. Man anförtror dem vanligtvis blott den omogna,
olydiga och mot musiken vanligen alvoga slyngcläldrcn. Den siste Mohikanaren meddelar,
oakladt den höga lefnadskostnaden, sina lektioner nu som förr till del facila priset
af sex gule Groschen, ty han är sedan urminnes tid van alt, lik laudtpreslen, under
undervisniugstimmarne mottaga vissa leveranser in natura i viktualicväg. Ännu gifvas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
