Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’Lika mycket", sade ynglingen hillcrl leende, "jag lär ändå vela det förr an du
tror."
#
Båda leg» några ögonblick: den gainle hade förstått ynglingens anspelning och
Fastade en bekymrad blick pa honom; slutligen Frågade han:
Och har någonting lyckats dig?"
"Ah ja”, svarade ynglingen, "Ivckan kominer då vi inte mera kunna använda den ”
lian uppdrog en penningrulle ur bröstfickan och kastade den på bordet.
"Guld?" frågade den gamle.
"Både myntad! och Flytande!" svarade vnglingen, i del lian ur rockfickan Framdrog
en Oaska. "Du har va! inte pa liinge druckit vin, min gubbe? har är Johannisberger
al* den ädlaste sorl! med jubel skall det nya året helsas al två olyckliga."
Den gamle vande sig bort. "Just som då!” mumlade lian.
Theodor framtog ur ett väggskåp ett par glas, Hyllade stolarne till bordel, bad
gubben sälta sig bredvid honom och drog korken ur Ilaskan — el! kostligt doft spred
sig i rummet, da lian Fyllt glasen. "Låt oss nu klinga, gamle vän!” ropade han.
Den gamle klingade med honom, tömde glaset och sade med belåtenhet: ”del dugde!
IvJI pä igen!”
"Du är ingen nybörjare, märker jag”, sade Theodor leende, i det lian åler Fyllde
glasen; ”väl bekommet! vinet är mera viinll än Letben: del lär oss ej glömma
smärtan, men del lär oss känna den och sa grundligen inse dess uuliilel, att vi le åt den
— nrrnligen dä vi dricka ! Visst är det illa all vi endast under ruset finna de visas
sten.
4
— Och hvem ha vi uti alt tacka (Jen för?*
— Mina teckningar; jag har sålt dem al en resande lord.
— Ilur du tecknat dem ånyo?
— Koj.
— Del var skada: da blir ditt arbete aldrig kändl, och något nytt gör du väl
aldrig mera.
— Huru mycket förgås icke, som fortjente all iortlefva! — sju år ha dessa blad
kostat mig! allt bar jag nedlagt i dem, Från min lörsta ungdomsdröm till min sista
för-tviflade kamp mot ödet! jag oflrado mina sista krafter, jag skonade ej den gnista lil,
som annu glimmar bos mig — allt förgäfves! öfvrralll livar jag u t Ljöd mitt verk, blef
jag tillbakavisad; företaget var lör kostsamt, menade herrar konsthandlare; publiken
köper icke sådant; jag borde heldrc rita scener nr sjuåriga kriget, såsom hr Chodo-
wiccky; detta var ändå dc hofligasle ; de andra skakade pa hulvudel och kallade mina
skizzer lorrvckta fantasterier.
Jojo "! sade den gamle linlft lör sig sjelf
% 4
— "hr Lrssing, som dog för tre år
sedan, hade nog rält, da han sade al mig: "sä snart konstnären gar ulöfver den punkt,
der mängden icke längre lönnar bWda sig rediga begrepp, skall han iivarkeu skörda
iirä eller fördel." Ack, Theodor! tro mig, jag liar erfarit livad delta betvder!"
• •
"Älven jag! — Ser du. gamle man! jag bar, sa länge jag lefvat, blott känt en
kärlek: kärleken till konsten! men min konst måste tjena fåfänga narrar—
apansig-ten masle jag måla, dä ideala gestalter föres vä fvade milt inre Öga, rch genien bos mig
ø •
Förstods af ingen. Ar det icke förfärligt att jag, rikt begaivad, med rent hjerla, vid en
ålder af 25 år måste fråga: hvarföre bar jag lefvat?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
