Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Flera timmar hade väl gubben selat der, dä lakejen, som under tiden flera gånger
tiltal till honom i hans vrå, nu återkom till honom.
”Nu är det tid att du går, min gubbeI” sade han vänligt, ”sällskapet bryter snart
opp ; jag skall låta eu gosse följa dig hem.”
"Del var eu herrlig musik,” sade den gamle med ett djupt andedrag.
”Tyckte du del?” svarade betjenten — ”nå, det gläder mig så mycket mera, som
all musik du har hört i afton, är af en och samma mästare, densamme som i afton är
gäst hos mitt herrskap.”
”Uur heter han?” frågade gubben hastigt.
”Del är herr Naumanu, kapellmästare hos kurfursten af Sachsen.”
”En Sachsare?” frågade den gamle förnöjd — ”Naumanu? ja, han är nog bra —
hvar bor han?”
’ — Här i huset.
— Låt mig tala med honom.
— Hjertaus gerna, jag skall anmäla dig, om du vill be honom om något.
— Be honom —? nej jag vill tacka honom.
— Lika mycket, vill du komma i morgon bittida?
— Jag kommer.
Naumann blef följande morgonen icke litet förvånad, då lakejen anmälde den gamle
musikanten och bad honom alt icke bortvisa den gamle mannen. På frågan, hvem den
gamle musikanten vore och huru han helte, visste betjenten endast alt svara: ”det
ar ju bara den gamle musikanten, hans namn lär väl ingen känna i Berlin; for öfrigt
är han lidtals litet underlig, mm musiken lörstår han i grund och botten, såsom några
andra musikanter ha sagt mig.”
”Låt honom komma dä!” svarade Naumanu godsint, lakejen öppnade dörren och
den gamle musikanten inträdde.
Naumann öfverraskades vid åsynen af den gamle, hvnrs hållning, oaktadt den
torftiga klädseln, var ädel och värdig. Han gick honom till mötes och sade: ”jag helsar
er välkommen, min herre, ehuru jag ej känner ert namn! man har anmält er såsom
en min konstbroder, och del är mig nog.” Han bjöd honom en stol och bad honom
taga plats.
Den gamle svarade, utnn att sätta sig :”jag kom etidasl för att tacka er. herr
kapellmästare, för den lyckliga stund ni i går afton skänkte mig! jag var en obemärkt
åhörare af den konsert, hvari edra nyaste kompositioner utfördes. För er skall mitt
namn ej blifva en hemlighet! jag heter — Friedemann Bach."
Såsom rörd of åskan slod Naumann der, då han hörde detta namn.
”Friedemann Bach!" upprepade lian ändtligen med smärtsam lorvåning, *den store
sonen af den store Sebastian! — gode Gud! ännu förlidet år besökte jag er broder
Philip Emanuel i Hamburg, den förträfflige gubben sörjer er såsom död.”
— Jag vill vara det för honom, för alla hvilka i gamla tider känt mig; ty såsom
jag Icfver, skulle underrättelsen om milt lif vara dem fruktansvärdare än underrättelsen
om min död. Ingen vet ens här i staden alt Friedemann Bach ännu lefver! icke en gång
Meudelssohn, den ädle vännen till den store Lessing, genoni hvars föranstaltande jag, så
länge han lefde, åtminstone icke behöfde lida nöd.
”Hvad kan jag göra för er?" utbrast Naumann upprörd; "jag känner edra öden,
er broder berättade mig dem ! ni kan icke föreställa er hvad jag kände dervid och nu
än iifligare känner — säg mig, hvad kan jag göra för er?"
"Ingenting” svarade Friedemann, "ni har redan gjort allt flir mig genom att visa
mig hvad jag hade bort och måst göra! ja, hvad ni hnr verkat,var det jag efterslräfvade
som yngling, man — och som en stockars förgäten gubbe! Jag kan hiott lacka er
för edra herrliga verk. Guds välsignelse vare med er på er lefnads hana - numera
jag känner det, har jag intet mer att skaffa på jorden.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
