ADIAFORA alt i jødedommen spor av en korrelasjon mellom A. og Messias*.I N.T., særlig hos Paulus, får denne tanken stor betydning. Korrelasjonen kan ses under flere aspekter. I forhold til fallet er der en kontrast: mot A.s ulydighet og synd står Kristi lydighet og rettferd. Men samtidig er der en analogi: i begge tillfelle er ett menneske og dets gjerning avgjørende for alles stilling. På denne måten skjer der en gjenopprettelse, restitusjon: mot syndens og dødens universale herredømme ved A. svarer rettferdighetens og livets universale herredømme ved Kristus. — En forskjell ligger riktignok i at ved overtredelse av Guds lov ble menneskene også personlig skyldige til døden, frelsen derimot gis ved Kristi nåde alene, Rom. 5:12—21, 1. Kor. 15:21 f. — I forhold til A. som skapt av Gud står Kristus som den himmelske i forhold til den jordiske og som opphavet til en ny skapning. Han er selv fra evighet »Guds billede» (Kol. 1: 15). Mens den første A. ble en levende sjel, er den siste »en levendegjørende ånd», oppreist fra de døde. Mens A. ble opphavet til den jordiske menneskehet, skal de som hører Kristus til, bære »den himmelskes billede» og få herlighet og uforgjengelighet, et »åndelig legeme», 1. Kor. 15:45 ff. Her dreier det seg ikke om gjenopprettelse, men om forvandling og fullendelse. I Kristus blir mennesket hva A. var bestemt til å være; det »nye menneske» er mennesket etter Guds billede, Kol. 3:10, Ef. 4:24. Men som Kristus måtte dø som menneske for å bli den annen A., skjer foreningen med ham ved at det >»gamle menneske» blir korsfestet, Rom. 6: 6. Disse tanker har stor prinsipiell betydning. Synd og frelse er knyttet til det som er skjedd i det jordisk-menneskelige liv, som Kristus ved inkarnasjonen gikk inn i. Både under synden og under nåden står den enkelte i en stor, overindividuell sammenheng. Kristus-livet betyr død for det syndig menneskelige men fullendelse av det skapelsesmessig-menneskelige. — Tankene om den første og den annen A. hadde stor betydning for kirkefedrene (Irenæus) i 7 deres kamp mot gnostisismen, som fornektet skapertroen. De har også i stor utstrekning preget den kristne typologiske tolkning av skapelsesforstellingen: den får sin høyere oppfyllelse i Kristus og den nye skapning, så alt 1. Kor. 15: 45 og Ef. 5: 31 f. Sammen med jødiske apokryfe tradisjoner har korrelasjonen Kristus—A. også spilt en stor rolle i kristne legender bl. a. om A.s grav på Golgata. Litt.: B. Murmelstein, Adam (i Wiener Zeitschr. f. d. Kunde des Morgenlandes 35—36, 1928— 29); G. Wingren, Människan och inkarnationen enligt Irenaeus (Lund 1947); G. von Rad, Das erste Buch Mose. Genesis 1—12:9 (i Das alte Testament Deutsch 2, Göttingen 1949). N.A.D. ADIAFORA (av grek. &ðixpopa, ikgiltiga eller indifferenta ting och handlingar, lat. res et actus indifferentes). 1. Historiskt. Beträffande dessa a. ha inom den kristna kyrkan två helt olika åskådningar gjort sig gällande. Redan på 200-talet stod åsikt mot åsikt. Somliga menade, att det som icke uttryckligen var förbjudet i Skriften var tillåtet, medan andra utifrån en mera lagisk bibeltolkning förklarade, att det som icke var uttryckligen tillåtet, det var förbjudet. Striden om a. pågick medeltiden igenom. Medan Duns Scotus och nominalisterna ansågo, att det fanns sedligt indifferenta handlingar, förnekades detta av Thomas av Aquino liksom även av moderna katolska teologer. Inom lutherdomen har begreppet a. spelat en viktig roll i två vitt skilda sammanhang. Av dessa tillhör den ena striden reformationstiden och har sin historiska utgångspunkt i det s. k. Leipziger Interim av år 1548, då Philip Melanchthon och honom närstående teologer förklarade en rad katolska ceremonier och gudstjänstbruk, som icke stredo mot Skriften för a. och för enhetens och fredens skull ansågo, att dessa såsom människostadgar (fraditiones humanae) kunde återinföras i den evangeliska kyrkan. Denna inställning till a. tvingade de strängare lutheranerna i Nordtyskland till opposition och framkallade en långvarig strid. Såsom ledare för dessa framträdde Matthias Flacius Illyricus, som i en rad 8