skrifter från 1549 bekämpade den av Melanchthon intagna ståndpunkten. Avgörandet i striden kom med Konkordieformeln, där art. X handlar om de kyrkliga bruk, som kallas a. Här fastställdes, »att Guds församling på varje ort och i varje tid har befogenhet att efter omständigheterna ändra sådana ceremonier, såsom det kan vara nyttigast och mest uppbyggligt för Guds församling men att man härvid måste undvika allt, som väcker förargelse och visa skonsamhet mot de i tron svaga». I tider av förföljelse bör man dock icke vika för motståndarna i sådana ting. >» Ty i ett sådant fall är det icke längre fråga om likgiltiga ting, utan om evangelii sanning, om der kristna friheten och om avvärjandet av att avguderi uppenbart stadfästes och att de i tron svaga taga anstöt». Samtidigt framhålles, att den ena kyrkan icke skall fördöma den andra på grund av skiljaktigheter ifråga om a. Den a.-striden i Tyskland fick betydelse även för Sverige. Flacius’ och Konkordieformelns syn på de kyrkliga a. förmedlades till Sverige av Abraham Andrae Angermannus, som i den liturgiska striden under Johan III gjorde flitigt bruk av sina tyska trosfränders argument och synpunkter. Sedan Angermannus 1593 blivit ärkebiskop, avskaffades också både elevationen och korstecknet i mässan, fastän dessa tidigare betraktats som a. och därför bibehållits. Den andra a.-striden utkämpades mellan representanter för ortodoxien och pietismen och tog sin början på 1680-talet i Hamburg, då några pietistiska teologer med utgångspunkt i sin mera lagiskt orienterade bibeltolkning förnekade alla a. och som synd fördömde sådana nöjen som dans, kortspel, teaterbesök o. d. De ortodoxa motståndarna försvarade däremot a. närmast under hänvisning till att de icke voro förbjudna i Skriften. Den av pietisterna förfäktade uppfattningen går sedan igen i mer eller mindre modifierad form i de kyrkliga riktningar, som hylla en mera lagisk bibeluppfattning. Litt.: E. Sachsse, Ursprung und Wesen des Pietismus (Wiesbaden 1884); O. Ritschl, Dogmengeschichte des Protestantismus 2:1 (Leipzig 9 ADIAFORA 1912); N. H. Søe, Kristelig etik (Khvn 1942); S. Kjöllerström, Elevationen och korstecknet i evangelisk svensk tradition (Sv. teol. kvartalskr. 1950). S. Kj—m 2. Etisk. Spørgsmålet a. fanger især opmærksomheden, når en lovmæssig opfattelse af kristenlivet og af bibelens etiske anvisninger præger indstillingen. Både pietisterne og deres ortodokse modstandere var ret lovmæssigt indstillede, de ortodokse således, at de var tilbøjelige til at hævde, at hvad der ikke i skriften var forbudt, måtte være tilladt, pietisterne derimod således, at de nødig tillod andet end det, bibelen direkte gav anvisning på. Moderne evangelisk etik afviser i reglen denne lovmæssige betragtning. Kristenlivet er et personligt lydighedsforhold i kærlighed til Gud og næsten; og dette kan ikke udtrykkes i overholdelse af en række påbud og forbud. Da den kristne altid er sin herres ejendom (»Kristi træl»), må begrebet a. afvises, hvis man med dette begreb vil karakterisere visse ting eller handlinger som unddraget Gudsforholdet. Normalt betyder dette imidlertid ikke, at man følger pietisterne i deres Nej til dans, kortspil, teaterbesøg, tobaksrygning etc. Men man understreger, at også hvis et menneske deltager heri, skal han vide sig under Kristi kongeherredømme. Man henviser til, at lydighed mod Gud medfører, at man bøjer sig for det faktum, at sjælelivet trænger til forfriskelse og afslapning, og til, at Gud under sine børn glæder, det bringer berigelse ind i tilværelsen. Al Guds skabning er. god. Askese er ikke i sig selv noget værdifuldt. Om man da kan deltage i handlinger som de nævnte, afhænger i første omgang af, om man kan gøre det med god samvittighed for Kristus og i tak til ham. Her gør store individuelle og kulturelt betingede forskelle sig gældende. For nogle er således dans altid på en sådan måde seksuelt betonet, at de, hvis de vil være kristne, må sky den. For andre er dans derimod en fornøjelig og forfriskende leg. Hvad teater, biograf og lign. angår, vil vel de fleste i vore dage forstå, at det gælder om at oplæres til at skelne mellem det værdifulde og det underlødige og ringe. I forhol- 10