den 11 nov., Martinsdagen. I Rom inskränkte man julens förberedelsetid först till fem, senare till fyra söndagar, som fingo beteckningen Dominicae adventus Domini, varifrån uttrycket advent härleder sig. Denna praxis segrade i och med Roms alltmer ökade inflytande i de västerländska kyrkorna. Numera ha endast ett par liturgier flera söndagar än fyra i a. Varken Luther eller Melanchthon kände till begreppet kyrkoår och den förre räknade det nya årets begynnelse fr. o. m. juldagen. Detsamma gjorde en rad evangeliska kyrkoordningar och agendor. Men så småningom växte sig behovet av ett särskilt kyrkoår allt starkare och då kom a. att markera dess begynnelse. Särskilt första söndagen i a. fick under 1600-talet en framträdande plats som kyrkoårets nyårsdag och ställdes någon gång i paritet med de större . kyrkliga festerna. Men i stort sett slog denna praxis inte igenom och under 1700-talet spåras en tendens att framhäva nyårsdagen på första adventssöndagens bekostnad. På senare tid har dock denna dag fått en allt djupare förankring i församlingarnas medvetande. A. är icke samlat kring ett enhetligt tema. Möjligen beror det till en del på sättet för dess tillblivelse. Detta antagande förutsätter, att vissa texter, som ursprungligen tillhört Epifanias förberedelsetid, överförts till a. Det skulle i så fall vara de perikoper, där Johannes Döparen förekommer. Den liturgiska reflexionen har också särskilt i äldre tid sökt analysera fram olika, inbördes skilda motiv, som man menat vara karakteristiska för a. Å ena sidan återföres kristenheten under a. till det gamla förbundets tid och förbidar tillsammans med Johannes Döparen profetians uppfyllelse i julnatten. Å andra sidan erinra eskatologiska texter om Jesu ankomst i den yttersta domen. Och slutligen förbereder a. enligt äldre evangeliska forskare Jesu ankomst i Ordet och sakramenten. Emedan olika motiv på detta sätt äro invävda i varandra, svänger a. mellan glädje och bot. I den romerska kyrkan är a. en bottid (orgel användes ej, Te Deum och Gloria 13 ADVENTISTER in excelsis äro uteslutna, den liturgiska färgen är violett), som då och då genombrytes av glädje (Halleluja sjunges i mässan och tredje söndagen samlar sig kring temat Gaudete, glädjens, Fil. 4: 4-—6). Denna dubbelhet återfinnes också i de evangeliska kyrkornas firande av a. Men å andra sidan kommer glädjen här starkare till uttryck och tenderar att ge a. dess karaktär. Denna tendens har understötts av evangeliska forskare och i de nordiska kyrkorna bl. a. tagit sig det uttrycket, att första söndagen i a. helt genomträngts av Hosianna-sångens jubel och blivit en av kyrkoårets stora glädjedagar. Litt.: P. Siffrin, i Jahrbuch f. Liturgiewissenschaft I (Münster 1921); G. Lindberg, Kyrkans heliga år (Sthm 1937); P. Graff, Geschichte d. Auflösung d. alt. gottesdienstlichen Formen in d. ev. Kirche Deutschlands 1—2 (Göttingen 1937—39; med omf. litt.-fört.). S. L. ADVENTISTER är namnet på en i olika riktningar uppspaltad apokalyptisk strömning, som utgått från baptistiska kretunder förra hälf- sar i Förenta staterna ten av 1800-talet. Rörelsen måste ses mot bakgrunden av detta samhälles sociolo- giska struktur. Förenta staterna var vid denna tid en nation på frammarsch och utan gamla traditioner. Befolkningen utgjordes ay immigranter med de mest skiftande livsöden, merendels småfolk, belastade med bittra minnen från sina olika hemland, inte minst gentemot dessas kyrkor. Folkundervisningen i det nya landet var ännu primitiv, framför allt fanns ingen ordnad kristendomsundervisning, utan denna omhänderhades av de olika kyrkosamfundens söndagsskolor. Till denna miljö nådde i början av 1800-talet svallvågorna av Napoleonkrigens omvälvningar i Europa. Sådan är jordmånen för de adventistiska rörelserna. Grundaren ay den ursprungliga adventistiska rörelsen, First-day-Advcentists, är farmaren William Miller (1782—1849). Han tillhörde en baptistförsamling i Low Hampton och kom att intressera sig för de yttersta tingen. Så småningom menade han sig kunna precisera 14