ADVENTISTER tidpunkten för Kristi återkomst (adventus — därav beteckningen adventister). Denna skulle äga rum mellan 21 mars 1843 och 21 mars 1844. Utgångspunkt för denna beräkning är Esras* återkomst till Jerusalem, som av Miller sättes till år 457 f. Kr. Genom en kombination av uppgifterna i Dan. 8:14 och 9:24 bestyrkes enl. Miller riktigheten av både utgångspunkten och slutpunkten 1843. Terminen 21/3—21/3 fick han från den judiska kalendern. Omkring år 1831 började Miller förkunna sin nyvunna insikt i de olika sekterna i New England. Han utgav skriften »Bevis ur Bibeln och ur historien för Kristi återkomst omkring år 1843». Dock stiftade han ingen ny församling, då det ej skulle löna sig på grund av det nära förestående slutet. Millers förutsägelser väckte till liy en våg av apokalyptisk förväntan. Då den 21 mars 1844 gått, utan att något inträffat, avstod Miller själv från vidare beräkningar, men en trosfrände, S. S.Sn ow, fann på, att enligt Matt. 25: 6 skulle brudgummen dröja över midnatt, vilket lätt gick att beräkna till ett halvt år, varför datum kunde framflyttas till den 21 oktober 1844. Längtan fick ny näring och det berättas, att många adventister sålde sin egendom, andra brydde sig icke om att bärga sin skörd och på den utsatta dagen begav sig stora skaror, många vitklädda, för att möta »brudgummen». En gränslös be- svikelse blev naturligtvis följden av p ar usins uteblivande. Den baptistiska församlingen i Low Hampton uteslöt 1845 Miller och hans anhängare, vilka nu bildade en egen adventistisk rörelse. Vis av erfarenheterna förkunnade man endast, att Kristi återkomst var nära förestående. A. uppdelades så småningom i olika riktningar, och i opposition mot den ursprungliga grenen, som delade den allmänkristliga seden att fira söndagen som vilodag, framväxte nu den riktning, som kommit att spela den största rollen, de s.k. Sjundedagsadven tisterna, Seventh-day-Adventists. Sabbatsfirandet hade sina rötter redan hos de s. k. sabbatarierna i 1600-talets England. Deras strävanden hade bevarats 15 inom baptistiska kretsar och nått Amerika: Sabbatarian Baptists, Seventh-day-Baptists. Banbrytarna för dessa idéer och de verkliga stiftarna av sjunde-dags-adventismen voro makarna James White (1821— 1881) och Ellen Gould White, f. Harmon (1827—1915), främst den senare, en utpräglat hysterisk kvinna, som inom de adventistiska kretsarna kom att åtnjuta ett fullkomligt profetiskt anseende och helt präglat rörelsens dogmatik. Hon var utomordentligt produktiv, och hennes skrifter spriddes även i Sverige. Ellen White kom år 1847 till klarhet över, att Millers beräkningar i sak varit riktiga, men att Kristi återkomst gällde den himmelska helgedomen, dit han kommit den 22 oktober 1844 för att rensa den från Guds barns synder. Den främsta bland dessa var, att sabbaten blivit skändad genom att söndagen* satts i dess ställe. I sin allmänna åskådning är adventismen starkt apokalyptiskt inriktad. Domen har enl. 1 Petr. 4: 17 börjat med Guds hus. Det apokalyptiska schemat bygges upp med en massa detaljer, vilka alla bygga på en fantastisk bibeltolkning, främst naturligtvis av de apokalyptiska böckerna. Ofta åberopar Ellen White, att hon fått tolkningen genom syner eller uppenbarelser. Läran om de eviga straffen avvisas. De ogudaktiga skola tillintetgöras (annihilationsläran). Då endast Gud är odödlig, saknar själen odödlighet. De döda sova, och vid uppståndelsen vänder livets ande, som vid döden vänt tillbaka till Gud, åter till människan. De sidor av förkunnelse och lära, som mest falla i ögonen och som skilja sjundedagsadventisterna från andra apokalyptiska sekter, är sabbatsfirandet och de hälso- och dietföreskrifter, som man propagerar för och genom vilka man når långt utanför den trängre kretsen av medlemmar. Bibeln anses som absolut auktoritet, varför de tio buden i deras bokstavliga form äro förpliktande, alltså även det tredje, om sabbatsdagen. De gammaltestamentliga ceremoniallagarna däremot avskaffades i och med Kristi offerdöd. Söndagen infördes först av den romerska kyrkan, genom kejsar Kon- 16