AFLAD stantins söndagslag år 321. Även i andra avseenden är rörelsen starkt antikatolsk, den romerska kyrkan är jämte andra kyrkosamfund bibelns »Babylon». Även i sina dietföreskrifter utgå A. från G. T. Förbudet mot orena djur utsträckes gärna till att gälla alla djur, varför rörelsen i stor utsträckning är vegetariansk. Härtill lägges en rad andra hälsoregler, såsom förbud mot stimulantia såsom tobak, kaffe, alkohol m. m. I förhållande till samhället är rörelsen lojal, men dess medlemmar äro vapenvägrare. Sjundedags-adventismen spred sig under senare hälften av 1800-talet över Amerikas gränser. 1863 fick den en högsta ledning i den s. k. General Conference. 1874 nådde rörelsen Europa och kom år 1877 till Danmark och 1880 till Sverige. A. äro f. n. organiserade i en världsomspännande organisation, uppdelad på tolv divisioner. Rörelsen har i Norge c:a 4.300 medlemmar, i Danmark c:a 3.400 (1946) och i Sverige 3.300 (1949). Mest känd för allmänheten är rörelsen genom sina många hälso- och och kuranstalter. I Danmark driver man det stora Skodsborgs Badesanatorium, i Sverige märkas Nyhyttan, Hultafors, Ekebyholm och Stockholms fysikaliska kuranstalt. I Ekebyholm även internatskola och predikantutbildning. A. utge i Sverige följande tidningar: »Tidens tecken», »Sundhetsbladet», »Ungdomens budbärare» och »Missionären». A. bedriva en omfattande mission bland icke-kristna folk. A:s kult är enkel. På sabbatsdagen samlas man till en enkel gudstjänst, där förkunnelsen står i centrum. Denna är starkt väckelsebetonad. Doppraxis är baptistisk och nattvardsbordet slutet. Vid sidan av nattvarden firas som ett tredje sakrament fottvagningen. Samfundet som sådant firar ej jul, påsk och pingst. Kyrkotukten är sträng. Litt.: Ellen White utövade en flitig författarverksamhet. Ett 20-tal av hennes skrifter finnas översatta till svenska, flera i många upplagor. Em. Linderholm, Pingströrelsen (Sthm 1924, s. 187—190); D. Hedegård, Adventister, Russellianer och Efraims budbärare (Sthm 1929); M. 17 Neiiendam, Frikirker og sekter (3. ed. Khvyn 1948); W. Nigg, Det eviga riket (Sthm 1948, s. 255—271). E. B—r AFGUDSDYRKELSE, se Monoteism. AFHOLDSBEVÆGELSEN, se Nykterhetsrörelsen. AFLAD (af lat. indulgentia, eftergivelse) betyder i det romersk-katolske kirkesprog eftergivelse af de syndestraffe, der bliver tilbage, efter at syndeskylden i bodens* sakramente er forladt, og som må sones enten her i livet eller i skærsilden. A. forudsætter altså bodens sakrament. Læren om a. bygger dels på kirkens nøglemagt*, der foruden at »løse og binde» synderne også omfatter fuldmagten til at straffe genstridige og overtrædere ved at idømme dem straffe, der skal afsones, dels på tanken om kirkens skat af overskydende fortjenester, erhvervet af Kristus og alle hellige. I kraft deraf kan kirken eftergive bodfærdige syndere den straf, der hviler over dem både fra Gud og fra kirken. Denne eftergivelse gælder de levende i form af direkte benådning, de døde i form af forbøn (per modum suffragii). I hvilken udstrækning Gud eftergiver sjælene i skærsilden syndestraffene, ved mennesker intet om. Det slås kun fast, at den også gælder de døde. Læren om a. har en lang historie, og om egentlig a. kan der først tales fra det 11. århundrede. Som bibelsk grundlag for a. nævnes 2. Kor. 2: 5—11. Den egentlige begyndelse sker derved, at kirken på martyrernes eller bekendernes forbøn enten forkorter de meget strenge bodsstraffe eller forvandler dem til mildere straffe. Deraf udtrykket »40 dages aflad» eller en anden tidsbestemmelse. Det betyder i moderne sprogbrug eftergivelse af så megen straf, der efter de gamle bodsregler med deres ofte nøje udregnede bodstariffer svarer til 40 dages kirkebod. På korstogstiden blev det sædvane at uddele fuldstændig eftergivelse af alle kirkestraffe. Det samme skete i de såkaldte jubelår, som første gang fejredes år 1300. Betingelserne var dels valfart til apostelgravene i Rom, dels et angerfuldt skriftemål*. Et viktigt led i udviklingen skete, da a. ganske umærkeligt også kom til 18