AFRIKA ningen om en enda gud som tillvarons skapare och herre. Denne skapande höggud associeras ofta med himmel, sol, måne, o.s. v. Såsom herre över de atmosfäriska företeelserna är den högsta guden framför allt den som giver regn och därmed fruktbarhet, men han skickar också den dödande blixten. En s.k. otioserad gud, d.v.s. en gud, som visserligen frambragt världen, men som sedan anses ha dragit sig bort från allt ingripande i tillvaron och ej bekymrar sig om denna, förekommer, ehuru sparsamt, i afrikansk gudsföreställning. Den högste guden är i stället oftast föremål för en betydande kult; man vänder sig till honom både med offer och böner. Så är även fallet hos A:s äldsta innevånare, pygméerna och buschmännen; hos de senare är guden associerad med djurmytologi. Man måste dock hålla klart för sig, att man på vissa håll möter en jämförelsevis oklar tro på ett högsta väsen, i synnerhet i bantufolkens religiösa föreställningar, där dyrkan av förfädernas andar är mycket utvecklad. Förfädernas andar kunna uppenbara sig för människorna på flera sätt: genom att förvandla sig till djur, genom att uppträda i drömmen, genom hemska järtecken, som båda olyckor, eller genom att orsaka svära sjukdomar. Offren äro de medel, varigenom de levande kunna komma i kontakt med förfädersandarna för att be dem om hjälp eller för att tacka dem för deras hjälp. På sina håll ge ursprungsmyterna skaparen en utgestaltning, som ibland har förfaderns, ibland en jordgudoms karaktär. Påpekas bör också, att Moder Jord-spekulationen i synnerhet förekommer i Nordväst-a. och där framför allt i de av medelhavskultur påverkade områdena. Den skapelsetanke, som yttrar sig i ett framropande av människor och djur ur jorden, träd eller vatten, står också i intim förbindelse med förfadersföreställningen och hör hemma i de äldsta afrikanska kulturskikten. En egendomlig ställning mellan högsta väsendet och människorna intar kulturheroen eller kulturbringaren. Denne står på vissa håll i centrum för den religiösa tron. Han 23 säges ofta vara medskaparen, som fullbordat den av den högsta guden påbörjade skapelsen. Man har vidare honom att tacka för instiftandet av riter och ceremonier, och han har givit människorna en mängd olika institutioner. Inom ett stort område i A. anses t.ex. denna roll ha innehafts av den förste smeden, ursmeden, som av himmelsguden sänts till människorna med sädesslag och allehanda redskap, och som lärt dem att bruka jorden, etc. På andra håll tänkes kulturheroen reinkarnerad i stammens härskare, och berättelserna om honom kunna påvisas innehålla historiska element och utgöra erinringar om en forntida hjältehövding eller shaman. Där manaföreställning och magi ha stark förankring, är konungen ej blott överstepräst utan även högste medicinman. Under honom står ett prästerskap, som praktiserar magiska riter av många slag. Dyrkan av naturföremäål, sjöar, floder, berg o. dyl., i vilka andar ha sitt tillhåll, förekommer i all afrikansk religion. Den afrikanska totemismen är främst att söka i den afrikanska jägarkulturen. De hemliga sällskapen äro rikt nyanserade och ha såväl en religiös som social funktion. I föreställningarna om själen kan man urskilja idén om frisjäl, kroppssjäl och yttre själ (se Animism). Dessa föreställningar ha ofta lett till en intensiv kult av den döde. Bland djurkult bör nämnas den på vissa håll intensiva ormkulten, vilken hör samman med föreställningen att förfadersandarna ofta uppenbara sig för de levande genom att förvandla sig till ormar. Litt.: C. Meinhof, Afrikanische Religionen (Berlin 1912); D. F. Bleek, Bushman Folklore (The Mantis and his friends, Capetown 1923); A. Werner, African[mythology] (Mythology of all races 7, Boston 1925); W. Willoughby, Nature-worship and taboo (Hartford 1932); dens., The Soul of the Bantu (London 1928); H. Baumann, Schöpfung und Urzeit des Menschen im Mythus der afrikanischen Völker (Berlin 1936); P. Schebesta, Les pygmées (Paris 1940); M. Griaule, Dieu d'eau (Paris 1948); H. Tegnæus, Le héros civilisateur (diss. Uppsala 1950). H. T—s Mission. A. Katolsk. På 600-talet berövades kyrkan Nord-a. genom Islams erövrar- 24